Jag var så rädd att jag höll på att dö av hjärtinfarkt :-)
Så var det då dags att verkställa det gamla beslutet. Nu får det bära eller brista. Dör jag så kan de efterlevande i alla fall trösta sig med att mitt testamente har blivit nedtecknat i tid. Bilen brummade och hackade ovanligt mycket den här eftermiddagen under vår gemensamma färd mot vårt förutbestämda mål. Det var som om bilen visste att vår sista resa var påbörjad. Ett par gånger försökte bilen faktiskt köra fel väg.
Så utan förvarning reste sig en enorm byggnad framför mina ögon och bilens front. Om jag inte redan hade vetat, skulle jag mycket väl kunnat tro att byggnaden var en filial till Huddinge sjukhus. Mina ögon sved av all svett som ögonbrynen inte förmådde hålla borta. Under armarna forsade en flod av ångest, vånda och skräck. Magen smetade sig längs hela ryggraden i rädsla över att aldrig mer få mala sönder en god måltid. Munnen var torr som en öken och rösten skulle nog aldrig hitta sig själv igen. Där, just lite oansenlig på en rödaktig tillbyggnad såg jag skylten. En förbipasserande dam stoppade jag utan pardon och bad att hon skulle hålla sig i närheten under tio minuter. Om jag inte kommit ut ur huset inom den tiden, så borde hon kalla på polis.
Jag tog mod till mig och närmade mig dörren. Jag såg en stiliserad bild av en runsten på väggen. Jag trodde mig minnas att originalet kan ses på Gotland. Benen bar mig knappt de allra sista stegen. Kroppen kändes uttorkad och svag när jag steg in genom porten. Mitt försök att ropa HALLÅ blev till ett tyst kvidande "hallå". En röst som svarade; gjorde nästan slut på de sista krafterna, som jag med yttersta ansträngning vid detta livets sista minuter, med en oerhörd ansträngning kunnat mobilisera. "Får jag komma" in vädjade jag? "Jaa, va e re om"? svarade en ung herre som jag sett på TV. "Jag har skrivit en insändare till tidningen Kristdemokraten, jag vill gärna att någon av er tittar på den och säger vad ni tycker. Ni kanske inte vill att man skriver om er?"
Den unge mannen, som presenterade sig som Hasse tog mina papper och ställde sig vid en bardisk och läste. Vid ett bord i lokalen satt två andra unga herrar och korrekturläste stadgar och regler. Jag slog mig tyst ner vid deras bord, mot dörren till. En liten grabb, i åttaårsåldern, som hette Oskar, kom fram till mig. Han hade en stor godispåse som han bjöd mig ur och visade mig sedan en liten pärla som innehöll en bild av Stockholms stadshus. Försiktigt tittade jag mig omkring, men höll mig stilla på min plats ytterst på stolskanten vid de två herrarna som satt djupt försjunkna i sina stadgar. Oskar var som barn plägar vara. När telefonen ringde sprang han fram och svarade. "Det är till dig Hasse" ropade han tvärs över lokalen.
Sedan den unge mannen som kallades Hasse avslutat samtalet fortsatte han med texten som jag givit honom. Jag hann planera flyktvägen ut ur lokalen, under den tid som kändes som en evighet, innan han läst till slut. Skräcken måste ha lyst ur mina ögon. Men jag trodde nog ändå att lille Oskar skulle ha räddat mig, om man tänkt låta dräpa mig.
"Skitbra!" ropade Hasse. "Skitbra!"
"Du har bibelcitatet längst ner i det 2:a kapitlet", sa jag försiktigt. Hasse bläddrade fram och läste ... (Nog tyckte jag att den unge mannens ögon för ett kort ögonblick blev blanka.) Hasse vände sig till en av de två administratörerna och sade till honom "Läs, det är bra!"
Jag kände det stora lugnet komma över mig. Jag hade vågat och vunnit. Medlemmarna på skinnskallarnas Höder Dart hade inte mördat mig. Killarna var som vanliga killar i vilken förening som helst. För Höder Dart är en ideell förening med drygt 300 medlemmar som har många aktiviteter på sitt schema. Medlemmarna i föreningen Höder Dart har en stor passion för vikingatiden. Man syr och smider, man låter bygga vikingaskepp som man lär sig segla. När jag gjorde mig beredd för att lämna sällskapet reste sig alla tre skinnskallar och tog i hand som vilka väluppfostrade ungdomar som helst. Lille Oskar följde med ut till bilen och tog adjö. Han fick trycka på en speciell knapp på instrumentbrädan som bara han och jag vet. Oskars och min hemlighet.
När jag åkte därifrån kunde jag inte förstå varför jag varit så rädd. Killarna var kanske lite mer tatuerade än killar vanligtvis är, men lika trevliga som vilka killar som helst. Jag kände en stor respekt för Hasse och "Skepparn". Utan tvivel gör de en enastående social insats som inte får förringas. Mitt mest bestående intryck är att vildbasarna på Höder Dart har goda förebilder i de äldre killarna som förestår lokalen.
Nu ser jag fram emot att få träffa fler av dem, när det är lite livligare på Höder Dart, dvs när det administrativa stadgearbetet gått till vila för trevligt umgänge kamrater emellan. // Max Hobstig
Tiden med skinnskallarna varade från 1/7 1995 till 30/11 1998
Kristdemokrater! Download pdf-en Samhällets syndabockar
De kristdemokrater som levde då och fortfarande lever minns den här tiden. I vart fall alla de som solidariskt läste tidningen Kristdemokraten periodiskt. Idag handlar det mest om snus, civilkurage och om att vara schysta. Det enda jag kan säga om då och nu är att man får skörda vad man sått, oavsett politisk tillhörighet! Ingen går fri, allra minst jag själv!
Så utan förvarning reste sig en enorm byggnad framför mina ögon och bilens front. Om jag inte redan hade vetat, skulle jag mycket väl kunnat tro att byggnaden var en filial till Huddinge sjukhus. Mina ögon sved av all svett som ögonbrynen inte förmådde hålla borta. Under armarna forsade en flod av ångest, vånda och skräck. Magen smetade sig längs hela ryggraden i rädsla över att aldrig mer få mala sönder en god måltid. Munnen var torr som en öken och rösten skulle nog aldrig hitta sig själv igen. Där, just lite oansenlig på en rödaktig tillbyggnad såg jag skylten. En förbipasserande dam stoppade jag utan pardon och bad att hon skulle hålla sig i närheten under tio minuter. Om jag inte kommit ut ur huset inom den tiden, så borde hon kalla på polis.
Jag tog mod till mig och närmade mig dörren. Jag såg en stiliserad bild av en runsten på väggen. Jag trodde mig minnas att originalet kan ses på Gotland. Benen bar mig knappt de allra sista stegen. Kroppen kändes uttorkad och svag när jag steg in genom porten. Mitt försök att ropa HALLÅ blev till ett tyst kvidande "hallå". En röst som svarade; gjorde nästan slut på de sista krafterna, som jag med yttersta ansträngning vid detta livets sista minuter, med en oerhörd ansträngning kunnat mobilisera. "Får jag komma" in vädjade jag? "Jaa, va e re om"? svarade en ung herre som jag sett på TV. "Jag har skrivit en insändare till tidningen Kristdemokraten, jag vill gärna att någon av er tittar på den och säger vad ni tycker. Ni kanske inte vill att man skriver om er?"
Den unge mannen, som presenterade sig som Hasse tog mina papper och ställde sig vid en bardisk och läste. Vid ett bord i lokalen satt två andra unga herrar och korrekturläste stadgar och regler. Jag slog mig tyst ner vid deras bord, mot dörren till. En liten grabb, i åttaårsåldern, som hette Oskar, kom fram till mig. Han hade en stor godispåse som han bjöd mig ur och visade mig sedan en liten pärla som innehöll en bild av Stockholms stadshus. Försiktigt tittade jag mig omkring, men höll mig stilla på min plats ytterst på stolskanten vid de två herrarna som satt djupt försjunkna i sina stadgar. Oskar var som barn plägar vara. När telefonen ringde sprang han fram och svarade. "Det är till dig Hasse" ropade han tvärs över lokalen.
Sedan den unge mannen som kallades Hasse avslutat samtalet fortsatte han med texten som jag givit honom. Jag hann planera flyktvägen ut ur lokalen, under den tid som kändes som en evighet, innan han läst till slut. Skräcken måste ha lyst ur mina ögon. Men jag trodde nog ändå att lille Oskar skulle ha räddat mig, om man tänkt låta dräpa mig.
"Skitbra!" ropade Hasse. "Skitbra!"
"Du har bibelcitatet längst ner i det 2:a kapitlet", sa jag försiktigt. Hasse bläddrade fram och läste ... (Nog tyckte jag att den unge mannens ögon för ett kort ögonblick blev blanka.) Hasse vände sig till en av de två administratörerna och sade till honom "Läs, det är bra!"
Jag kände det stora lugnet komma över mig. Jag hade vågat och vunnit. Medlemmarna på skinnskallarnas Höder Dart hade inte mördat mig. Killarna var som vanliga killar i vilken förening som helst. För Höder Dart är en ideell förening med drygt 300 medlemmar som har många aktiviteter på sitt schema. Medlemmarna i föreningen Höder Dart har en stor passion för vikingatiden. Man syr och smider, man låter bygga vikingaskepp som man lär sig segla. När jag gjorde mig beredd för att lämna sällskapet reste sig alla tre skinnskallar och tog i hand som vilka väluppfostrade ungdomar som helst. Lille Oskar följde med ut till bilen och tog adjö. Han fick trycka på en speciell knapp på instrumentbrädan som bara han och jag vet. Oskars och min hemlighet.
När jag åkte därifrån kunde jag inte förstå varför jag varit så rädd. Killarna var kanske lite mer tatuerade än killar vanligtvis är, men lika trevliga som vilka killar som helst. Jag kände en stor respekt för Hasse och "Skepparn". Utan tvivel gör de en enastående social insats som inte får förringas. Mitt mest bestående intryck är att vildbasarna på Höder Dart har goda förebilder i de äldre killarna som förestår lokalen.
Nu ser jag fram emot att få träffa fler av dem, när det är lite livligare på Höder Dart, dvs när det administrativa stadgearbetet gått till vila för trevligt umgänge kamrater emellan. // Max Hobstig
Tiden med skinnskallarna varade från 1/7 1995 till 30/11 1998
Kristdemokrater! Download pdf-en Samhällets syndabockar
De kristdemokrater som levde då och fortfarande lever minns den här tiden. I vart fall alla de som solidariskt läste tidningen Kristdemokraten periodiskt. Idag handlar det mest om snus, civilkurage och om att vara schysta. Det enda jag kan säga om då och nu är att man får skörda vad man sått, oavsett politisk tillhörighet! Ingen går fri, allra minst jag själv!
Läs även andra bloggares åsikter om:
fryshuset, höder dart, kristdemokraterna, sthlm skins, stockholm skins
.
1 kommentar:
Bästa läsning jag haft på länge.
Du skriver underbart målande och slagkraftigt!!!
Skicka en kommentar