Min åsikt är att alla barn borde ha rätt till en vuxenrelation utanför sin egen familj. En vuxenrelation som alltid ser till barnets bästa. Idag när inte ens en överenskommelse med ett handslag är juridiskt bindande, är inte heller äkta makars löfte om att älska varandra i nöd och lust något som på sikt, har högsta prioritet. Om Gud nu till äventyrs existerar, så borde den guden ha skänkt människorna såväl ett etiskt förstånd som förmågan till kunskap. Han borde förutom detta ha givit allt under Solen ett ändamål. Idag kan man väl utan överdrift säga att klyftan, mellan detta gudomliga ideal och dagens verklighet, aldrig varit större än nu.
Under tidigt 300-tal infördes Gudföräldraskapet för att ta hand om och skydda de kristna martyrernas barn. Med tiden har Gudföräldraskapet förändrats till att gälla vilket barn som helst, där föräldrarna inför dopet först frågar någon anhörig eller en god vän om denne ville bli barnets Gudförälder. Om denne eller dessa accepterar att bli Gudföräldrar så konfirmeras detta i en kyrklig ceremoni i samband med att barnet döps. Det viktigaste som sker under denna heliga akt är inte vad som sägs eller högtidligt lovas med församlingen som vittnen, utan det fördrag som Gudföräldrarna gör med Gud Fader, eftersom ingenting som sägs eller högtidligt lovas i kyrkan är juridiskt bindande.
Idag är relationen mellan Gudföräldrarna och gudbarn, som sagt, inget juridiskt bindande avtal. Man kan nog mer se det som ett socialtkyrkligt flum där största tonvikten läggs på, att höra av sig till barnet på vissa bemärkelsedagar. För länge sedan var Gudföräldrarna en försäkring för barnet om, att någon alltid skulle finnas vid dess sida, om det skulle hända föräldrarna något, eller om föräldrarna på grund av oförutsedda omständigheter drabbades av ekonomisk ruin. Från att ha varit ett löfte inför Gud, Kyrkan och församlingen samt hela det civila samhället har Gudföräldraskapet blivit mindre än en liten tummetott. Med andra ord ... strängt taget, ingenting. Mindre än en myggpiss i en Norrlandsälv!
Vi tog grabben till havet och gjorde var vi kunde för att lindra hans ofattbara förlust!
Min mening är att Gudföräldraskapet måste uppdateras, både kyrkligt och civilt, eftersom alla barn med självklarhet borde ha rätt till en vuxenrelation utanför familjen, som alltid ser till barnets bästa oavsett vad som på sikt händer föräldrarna. Jag menar vidare, att det avtal som Gudföräldrarna åstadkommit med Gud om att så långt deras krafter och omdöme det tillåter, skall hålla utfäst löfte och de bestämmelser som där ingått, så länge de lever och att avtalet inte kan inhiberas ens av Gud Fader själv. Den enda som kan befria Gudföräldrarna från sitt löfte är barnet själv. Något annat är inte ens att tänka på, för den som ser till barnets bästa. Allt annat är struntprat och som flugors surr i mina öron!
Under tidigt 300-tal infördes Gudföräldraskapet för att ta hand om och skydda de kristna martyrernas barn. Med tiden har Gudföräldraskapet förändrats till att gälla vilket barn som helst, där föräldrarna inför dopet först frågar någon anhörig eller en god vän om denne ville bli barnets Gudförälder. Om denne eller dessa accepterar att bli Gudföräldrar så konfirmeras detta i en kyrklig ceremoni i samband med att barnet döps. Det viktigaste som sker under denna heliga akt är inte vad som sägs eller högtidligt lovas med församlingen som vittnen, utan det fördrag som Gudföräldrarna gör med Gud Fader, eftersom ingenting som sägs eller högtidligt lovas i kyrkan är juridiskt bindande.
Idag är relationen mellan Gudföräldrarna och gudbarn, som sagt, inget juridiskt bindande avtal. Man kan nog mer se det som ett socialtkyrkligt flum där största tonvikten läggs på, att höra av sig till barnet på vissa bemärkelsedagar. För länge sedan var Gudföräldrarna en försäkring för barnet om, att någon alltid skulle finnas vid dess sida, om det skulle hända föräldrarna något, eller om föräldrarna på grund av oförutsedda omständigheter drabbades av ekonomisk ruin. Från att ha varit ett löfte inför Gud, Kyrkan och församlingen samt hela det civila samhället har Gudföräldraskapet blivit mindre än en liten tummetott. Med andra ord ... strängt taget, ingenting. Mindre än en myggpiss i en Norrlandsälv!
Vi tog grabben till havet och gjorde var vi kunde för att lindra hans ofattbara förlust!
Min mening är att Gudföräldraskapet måste uppdateras, både kyrkligt och civilt, eftersom alla barn med självklarhet borde ha rätt till en vuxenrelation utanför familjen, som alltid ser till barnets bästa oavsett vad som på sikt händer föräldrarna. Jag menar vidare, att det avtal som Gudföräldrarna åstadkommit med Gud om att så långt deras krafter och omdöme det tillåter, skall hålla utfäst löfte och de bestämmelser som där ingått, så länge de lever och att avtalet inte kan inhiberas ens av Gud Fader själv. Den enda som kan befria Gudföräldrarna från sitt löfte är barnet själv. Något annat är inte ens att tänka på, för den som ser till barnets bästa. Allt annat är struntprat och som flugors surr i mina öron!
Läs även andra bloggares åsikter om sakernas tillstånd:
bindande, godfather, gudföräldrar, juridiskt, konfirmera, vuxenrelation
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar