20 januari 2014

I begynnelsen var fastighet jord



Fast egendom är jord. Denna är indelad i fastigheter". Med dessa meningar, arkaiska som i en gammal landskapslag, inleds jordabalken. Associationen till äldre rätt ligger dock inte endast i språket. Knappast någon del av den svenska äganderätten kan sägas ha så stark historisk anknytning som fastighetsrätten. Jord och vad därtill hörde, utgjorde förr den enda egentliga formen av realkapital. Tillgång till jord kom därför att utgöra grundvalen för ekonomiskt och politiskt inflytande. När fasta bosättningar uppkom, skedde detta på så sätt att en grupp människor bröt upp mark inom ett visst område och där började driva jordbruk. Den som nedlagt arbete ville också skörda, och det uppkom då en föreställning om företrädesrätt till ett visst område.

Denna första jordäganderätt var emellertid inte förbehållen en viss individ, utan var en rätt som tillkom en grupp av människor. Det var alltså närmast en kollektiv äganderätt. Ur denna kollektiva äganderätt utvecklades så småningom en alltmer individualiserad jordäganderätt. Även under en tid då jorden, såsom först var fallet, låg helt i sambruk blev det naturligt att betrakta tomten och bostadshuset såsom tillhörande en enskild individ. Senare kom en uppdelning av den odlade jorden mellan delägarna i byn. Tanken var givetvis också här att den som sådde också skulle skörda. Av naturliga skäl vet vi inte så mycket om detaljerna i denna uppdelning, som säkerligen var mycket skiftande.

Då en mer individualiserad rätt till jorden började framträda kom därför föreskrifter om skyldighet att, om man avyttrade sin jord, i första hand göra detta till en släkting. Äganderätt till jord har definierats på olika sätt under olika perioder. Den accepterade definitionen innebär att äganderätten skapas av de rättsregler som gäller i samhället. Med utgångspunkt från de idéer, som trängde igenom under franska revolutionen, definierade man däremot äganderätten som en i princip obegränsad rätt att förfoga över det ägda. Äganderätt till jord har således varierat under olika tidsperioder från en mycket begränsad rätt till det ägda till en ganska oinskränkt förfoganderätt.

Naturligtvis uppstod också kravet att kunna bevisa, vilken jord man hade äganderätt till och vad man fick avyttra. Någon form av mätning erfordrades. Denna mätning skulle också kunna dokumenteras på ett oantastligt sätt!

Ovanstående text är hämtad från mitt examensarbete från 1992. Den vetgirige kan nu gå vidare i texten genom att klicka på bilden ovan.

Inga kommentarer: