Allting har ett slut ...

Lång dags färd mot natt ...

Ur Predikaren tredje kapitlet: Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid. Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid. Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid. Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid. Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid. Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid. Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid -> Till Vintertid

En liten varelse räddas av brandkåren

Det finns faktiskt ögonblick i livet då inte ens en härdad man som jag kan hålla mina tårar i styr. Den här filmen handlar om en räddningsinsats som brandkåren genomför med stor skicklighet och med en empati som får den mest råbarkade att förstå att det faktiskt finns hopp för mänskligheten.

I begynnelsen var fastighet jord

Fast egendom är jord. Denna är indelad i fastigheter". Med dessa meningar, arkaiska som i en gammal landskapslag, inleds jordabalken. Associationen till äldre rätt ligger dock inte endast i språket. Knappast någon del av den svenska äganderätten kan sägas ha så stark historisk anknytning som fastighetsrätten. Jord och vad därtill hörde, utgjorde förr den enda egentliga formen av realkapital. Tillgång till jord kom därför att utgöra grundvalen för ekonomiskt och politiskt inflytande. När fasta bosättningar uppkom, skedde detta på så sätt att en grupp människor bröt upp mark inom ett visst område och där började driva jordbruk. Den som nedlagt arbete ville också skörda, och det uppkom då en föreställning om företrädesrätt till ett visst område.

Denna första jordäganderätt var emellertid inte förbehållen en viss individ, utan var en rätt som tillkom en grupp av människor. Det var alltså närmast en kollektiv äganderätt. Ur denna kollektiva äganderätt utvecklades så småningom en alltmer individualiserad jordäganderätt. Även under en tid då jorden, såsom först var fallet, låg helt i sambruk blev det naturligt att betrakta tomten och bostadshuset såsom tillhörande en enskild individ. Senare kom en uppdelning av den odlade jorden mellan delägarna i byn. Tanken var givetvis också här att den som sådde också skulle skörda. Av naturliga skäl vet vi inte så mycket om detaljerna i denna uppdelning, som säkerligen var mycket skiftande.

Då en mer individualiserad rätt till jorden började framträda kom därför föreskrifter om skyldighet att, om man avyttrade sin jord, i första hand göra detta till en släkting. Äganderätt till jord har definierats på olika sätt under olika perioder. Den accepterade definitionen innebär att äganderätten skapas av de rättsregler som gäller i samhället. Med utgångspunkt från de idéer, som trängde igenom under franska revolutionen, definierade man däremot äganderätten som en i princip obegränsad rätt att förfoga över det ägda. Äganderätt till jord har således varierat under olika tidsperioder från en mycket begränsad rätt till det ägda till en ganska oinskränkt förfoganderätt.

Naturligtvis uppstod också kravet att kunna bevisa, vilken jord man hade äganderätt till och vad man fick avyttra. Någon form av mätning erfordrades. Denna mätning skulle också kunna dokumenteras på ett oantastligt sätt!

Ovanstående text är hämtad från mitt examensarbete från 1992. Den vetgirige kan nu gå vidare i texten genom att klicka på bilden ovan.

Midvinternattens köld är hård

En berättelse om enfattig flickas öde i midvinternattens köld: Det var så rysligt kallt, det snöade och började bli mörka kvällen; det var också den sista kvällen på året, nyårsafton. I den kylan och i det mörkret gick på gatan en fattig flicka med bart huvud och kalla fötter. Ja, hon hade ju haft tofflor, när hon gick hemifrån, men vad hjälpte det! Det var mycket för stora tofflor, hennes mor hade sist använt dem, så stora var de, och dem tappade den lilla, då hon skyndade sig över gatan, just som två vagnar körde förbi i väldig fart. Den ena toffeln kunde hon inte hitta och den andra sprang en pojke bort med, han sa, att han kunde använda den till vagga, när han själv fick barn.

Att drömma om en pappa som aldrig fanns

En del av oss har växt upp med en frånvarande pappa. Andra har växt upp med minnet av att ha blivit kallade för oäkta ungar; alltså avlade utom äktenskapet, som det hette på den tiden. Jag var ett sånt barn när jag var liten, en oäkta unge. Nu när jag blivit gammal och står med ena benet i graven, minns jag att jag alltid längtade efter en pappa när jag var liten, en pappa som kunde sjunga för mig när jag var liten och rädd. Det är nog därför jag älskar ugglan eftersom den är modig som ett lejon och har ett vackrare läte än alla andra fåglar i skogen. Precis så där som jag ville att min pappa skulle ha varit, om han hade funnits när jag var liten!



Min åsikt är att alla barn borde ha rätt till en vuxenrelation utanför sin egen familj. En vuxenrelation som alltid ser till barnets bästa. Idag när inte ens en överenskommelse med ett handslag är juridiskt bindande, är inte heller äkta makars löfte om att älska varandra i nöd och lust något som på sikt, har högsta prioritet. Om Gud nu till äventyrs existerar, så borde den guden ha skänkt människorna såväl ett etiskt förstånd som förmågan till kunskap. Han borde förutom detta ha givit allt under Solen ett ändamål. Idag kan man väl utan överdrift säga att klyftan, mellan detta gudomliga ideal och dagens verklighet, aldrig varit större än nu.

Germany 1982 - Nicole - Ein bisschen Frieden

Det finns inget musikstycke någonsin som berört mig så som Nicole gjorde när hon framförde sången ”Ein bisschen Frieden” i Eurovision Song Contest 1982. Den då 17-åriga Nicole tog hem segern för Västtyskland detta år. Nicole vann med överlägsna poäng och vann både mitt och hela världens hjärta. Jag lägger därför upp två olika versioner på ”Ein bisschen Frieden”, den första där Nicole sjunger på sin stol och den andra som är en studioinspelning.

Ein bisschen Frieden är en fredssång som sjöngs i en tid av kapprustning och konflikter under det kalla krigets dagar, då halva världen var rädda för ett nytt storkrig. Sångtexten har översatts till hur många språk som helst.

Ett rekviem för Maia Hobstig af Engelbrekt

Flera hundratals hundar har jag mött i livet och ett stort antal är de hundar jag kommer ihåg. Men det finns bara ett litet fåtal hundar som jag aldrig någonsin kommer att glömma! Den lilla irländska terriern, fröken Maia Hobstig af Engelbrekt var en sådan hund! Henne drömmer jag fortfarande om, nästan varje natt och dag! Hon hade det inte lätt, min älskade lilla vovve.

All icke säkerhetsklassad kunskap borde vara fri

Jag tillhör den lilla lilla skara dårar som publicerar mer än vad som är vettigt på socialt nätverk som Bloggosfären och Facebook. Under åren har det blivit en del publiceringar i andra forum som tidningar å sånt. Det kan alltså vara av vikt att tillkännage min syn på copyright och upphovsrätt i allmänhet.

Jag ser positivt på att andra snor sådant som jag publicerat. Jag menar helt ärligt att, allt jag tänkt och funderat ut för att verka mer begåvad än jag är skall ses som fritt byte för vem som helst. Av allt jag skrivit och av allt jag publicerat av bilder, finurligheter och begåvade tankar är allt fritt att stjäla, kapa och kopiera utan något krav på att, ange källan.

Ett enda undantag från denna civilrättsliga anarkism är bilden ovan. Om så skulle ske kommer jag att kontakta CIGA (Civil Investigation Group of America), och då lär det ta rena hus i helvete eftersom CIGA har tillgång till både Apachehelikoptrar och kärnvapen för sitt uppdrag att skydda enskilda från piratkopiering och stöld av copyrighter. Så håll i hatten alla ni pirater. CIGA ser allt ni gör och handlar alltid efter sitt unika uppdrag :)

Vem bryr sig om krigsveteraner med PTSD

Nästan tjugo procent av de amerikanska soldaterna som återvänt från de två krigsskådeplatserna, Irak och Afghanistan, rapporterar att de lider av Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD (från det engelska Post Traumatic Stress Disorder). Av de drabbade har endast lite mer än hälften sökt hjälp. Vad som händer med de krigsveteraner som inte söker eller får hjälp är känt sedan länge. Det kan faktiskt gå hur illa som helst! Ett trovärt exempel ges i en bok av författaren David Morrell. Frågan är vad man kan göra för dessa veteraner. Kanske kan ett besök hos frisören lindra det värsta? Vem vet?