Ett rekviem för Maia Hobstig af Engelbrekt

Flera hundratals hundar har jag mött i livet och ett stort antal är de hundar jag kommer ihåg. Men det finns bara ett litet fåtal hundar som jag aldrig någonsin kommer att glömma! Den lilla irländska terriern, fröken Maia Hobstig af Engelbrekt var en sådan hund! Henne drömmer jag fortfarande om, nästan varje natt och dag! Hon hade det inte lätt, min älskade lilla vovve.

Hunden är människans bästa vän och sällskap

Vad har Du för åsikt om att ta med sig hunden in i kyrkan? Ja, nu menar jag inte inne i själva kyrkorummet utan mer i hallen, vestibulen eller vapenhuset. Du vet, det kan ju vara så att man liksom bara går förbi en kyrka, när man är ute med hunden en sån där trist och regnig dag och får för sig att man borde tända ett ljus eller två för herrarna Roffe Machnow (mördad), Gustav "Stoffe" Svensson (överdos) eller Kenneth "Kenta" Gustafsson (sjukdom) eller någon annan av alla polare som dött. Skall man då binda hunden utanför i regnet eller ta in hunden i vestibulen eller vapenhuset medan man förrättar sin lilla uppgift att tända sitt ljus för gamla rövare? Om du anser att hunden borde kunns vistas inne i vestibulen eller vapenhuset eller i något annat rum i kyrkobyggnaden skall du titta in på min omröstningsfråga och klicka på något av mina svarsalternativ. Det finns nämligen krafter inom Svenska kyrkan som vill totalförbjuda hundar i Svenska kyrkans ALLA lokaler. Tjuvar och rökare är fortfarande välkomna. Man vet ju inte om man skall skratta eller gråta, men rösta kan man göra, helt gratis utan expenser. Klicka på hundbilden!



Det här med att tro på Gud är en stor märkvärdighet. För de redan frälsta förefaller det inte vara några problem. Det verkar inte finnas några gråskalor alls. Antingen tror man eller så är man förtappad eller i bästa fall någon som kan komma till tro. Att barn tror på tomten är ingenting att förvånas över eftersom det är vi vuxna som med stor iver under barnets späda ålder ger sken av att tomten är en sann realitet. Att en del av oss vuxna tror på Gud är heller ingenting att förvånas över eftersom vi som vuxna tänkande varelser vill få det helt ofattbart oförklarliga förklarat för oss. Det finns en rigiditet bland vissa grupperingar av de frälsta. Värst är det bland frimicklarna som tycks tro att Tro är något absolut trots att det bara är en tro som man tror på. Bland folk som jag med en viss naturvetenskaplig och matematisk syn på tillvaron är tro något som lika gärna kunde kallas hypotes eller ett verktyg för att kunna ”förstå” det mest oförklarliga av allt oförklarligt, nämligen om det finns ett kosmiskt väsende som vill oss väl … det vi kallar Gud! Om Gud finns har jag ingen vetskap om, men min Bibel har jag läst överhövan; tammefan!

Vladimir Vysotskijs blodiga och odödliga vargjakt

Svensk text: Carsten och Ola Palmaer
Rysk originaltext och musik: Vladimir Vysotskij

Strupen brinner. Jag springer, springer, men idag är allt som igår. De har oss i fällan, de har oss i fällan. Vi springer i cirkel, i blodiga spår. De lyfter bössorna, de skrattar och siktar och luften stinker av blod och av bly. Vargarna snavar. Vargarna stupar. Vi kan inte hugga. Vi kan inte fly.De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar! Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna. De skjuter honorna, de skjuter ungarna, och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

Kampen är ojämn. De skjuter ur bakhåll, och ingen darrar på handen idag. De stänger vår frihet med röda flaggor, de känner vargarna och vargarnas lag, de vet att vi alltid följer flocken, att när vi var ungar och mor gav oss di, så fick vi i oss med modersmjölken att röda flaggor går ingen förbi!De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar! Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna. De skjuter honorna, de skjuter ungarna, och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.



Våra ben är snabba och käftarna starka, så svara mig ledarvarg, svara mig du, varför låter vi oss hetsas och slaktas, varför lyder vi flockens tabu? Vi kan inte, får inte bryta mot lagen. Min stund är inne. Jag blundar när han som ska bli mitt öde ler och lyfter sitt blanka gevär. De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar! Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna. De skjuter honorna, de skjuter ungarna, och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

Jag vägrade lyda. Jag sprang igenom. Jag trotsade flaggorna och bröt mig ut. Min livstörst var starkare än flockens lagar, nu hör jag jägarnas förvånade tjut, och strupen brinner, jag springer, jag springer, men allt är inte idag som igår. Jag var i fällan men bröt mig ur den, och utan byte får jägarna stå.De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar! Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna. De skjuter honorna, de skjuter ungarna, och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

Nu får det snart bli slut på hundvädret

De senaste dagarna och de kommande dagarna är verkligen ingenting som lockar ut folk med hjärtsvikt, kärlkramp och annat skit. Kallt och blåst är ingen bra kombination, snarare en rent livsfarlig syssla när man måste gå ut med hunden, för det måste man, om man har hund. Å andra sidan har man ett himla gott samvete när man väl kommer in i värmen igen. Men skam den som ger sig, Ska man dö så skall man göra det med stövlarna på och med hunden vid sin sida. Sedan får det bli hur det vill med vädret. Den enda ljuspunkt i tillvaron är att det snart blir bättre, bättre väder alltså, så småningom ... innan det blir riktigt dåligt :) 

Hundbuskisarnas lönsamma affärer

-

En gång för länge sedan skrev jag: "En dag när jag blir riktigt stor, ska jag skriva en bok och berätta vad jag varit med om. Jag ska skriva boken så bra jag bara kan. Jag ska berätta så att alla lyssnar jättenoga. Jag vill att inga människor ska behöva vara rädda mer och mina ord ska aldrig få bli tysta. Boken ska spridas bland alla som är snälla och förstår och sen till alla dumma så att dom också förstår. Sen när allt är klart ska jag köpa en fin liten terrierhund. En sån där hund som Tintin har och som ska heta Haddock eller kanske fröken Fia, Fialotta eller något liknande".

Läs även andra bloggares åsikter om buskuppfödare:
allergiska hundar, avelsprogram, defekta gener, defekta hundar, hundar, hunduppfödare, omerta, oseriösa uppfödare, sjuka hundar

Min vän Torkel Eeg-Olofsson

Jag brukar säga så här om hundar: Det finns hundar man mött, det finns hundar man minns och det finns hundar man aldrig glömmer. Samma sak gäller naturligtvis även för människor: Det finns människor man mött, det finns människor man minns och det finns människor man aldrig glömmer. Trots att Portugisen och Torkel fortfarande lever och har hälsan, vill jag katalogföra dessa två herrar som två människor som jag inte kommer att glömma om jag så gick i graven just denna dag. Portugisen får jag återkomma till vid ett senare tillfälle. Nu vill jag säga några ord om min vän, pianisten och jazzmusikern, Torkel Eeg-Olofsson!



Mitt första möte med Torkel var inget bra möte. I min stilla tanke tänkte jag att karlen inte var riktigt klok. Senare möttes vi i andra sammanhang där jag lärde känna Torkel lite bättre. Med tiden har det visat sig att vi egentligen är rätt lika, som människor alltså; bullriga envisa och inte minst olyckliga över världens rådande tillstånd och fattigdomselände!



Det viktigaste vi har gemensamt är vårt intresse för harmonier; Torkel inom musiken och jag inom den analytiska geometrin (många musiker har inspireras av geometrin eftersom den matematiska analysen av toner givit nya möjligheter att utforska och förstå musik). Med tiden kom det fler gemensamheter upp i dagsljuset. Idag kan jag utan att överdriva säga att broder Torkel Eeg-Olofsson är en människa som jag uppskattar oändligt mycket mer än bara som vän. Vi är själsfränder.

Läs även andra bloggares åsikter om musik och analytisk geometri:
analys, analytiska geometri, hundar, matematik, musik, själsfränder
.

Får man ta hunden med sej in i himlen

Livet är som en resa från start till mål. Vi föds och vi dör och vad som hände innan och vad som händer efter vet vi ingenting om. Vi kan tro men ingenting veta. Vi kan bara ha en bild av vad som händer när resan gått i mål. Många drömmer om en stad med gator av guld där vi vandrar sida vid sida i vita kläder med palmer i händerna eller drömma som jag om ett landskap som påminner om Brösarps backar där en jovialisk gammal Herre vandrar med sin hund och sjunger om änglahundar. Det är så jag vill ha det. Jag vill också ha med mig hunden när vår Herre släcker livets låga och det är dags att lämna denna jord. Så vill jag ha det.



Om Svenska kyrkan skulle fatta ett beslut om, att totalförbjuda hundar i ALLA kyrkans lokaler; Hur skulle du som hundägare och medlem i Svenska kyrkan ställa dig till ett sådant beslut? Klicka här och välj svar!

Läs även andra bloggares åsikter om Kyrk- och Änglahundar:
brösarps backar, hundar, kyrkhundar, svenska kyrkan, änglahundar
.

Livets ljus har varit mina hundar, Bella, Josef, Maia och Fia

Pojkarne av Anna Maria Lenngren "Jag minns den ljuva tiden, jag minns den som i går, då oskulden och friden tätt följde mina spår, då lasten var en häxa, och sorgen snart försvann; då allt utom min läxa jag lätt och lustigt fann" är en lustig omskrivning av det helvete som många barn fick utstå på den tid det begav sig. För på den tiden var det få som lade sig i vad som hände mellan skål och vägg hos farstugrannen.

Som avslutning på eländet vill jag hälsa min älskade morbror KA som jag träffade först sedan jag fyllt 50 år. KA hade då under många år släktforskat för att finna sin förlorade historia. Jag är glad över att han till sist fann mig, eftersom jag då till sist fick en riktig släkt och familj!

Läs även andra bloggares åsikter om om barns olika livssituationer:
barndom, ensam, hundar, kamrater, kärlek, maskrosbarn, misshandel
.

Hjelmserydsstiftelsen var ett ljus i mörkret när allt blev svart

Hjelmserydsstiftelsen har sitt huvudsäte i den gamla prästgården och bedriver sin verksamhet i Hjälmseryds gamla kyrka. Stiftelsen räknas som en del av den högkyrkliga rörelsen i Sverige. Ett litet stenkast från kyrkan bor konstnären Eva Spångberg, som gjort en rad konstverk till kyrkan, bland annat altarkrucifixet och en madonnabild. De som känner mig väl blir nog inte så särskilt förvånade över att det var till just denna själsliga oas min hustru skickade mig och Maia när jag tappade fotfästet i tillvaron. Under den allra svåraste tiden i mitt liv var det bara jag och Maia; samt en älskad hustru som höll koll på allt från en annan plats på jorden. Min hustru Kerstin har sagt att det var Maia som räddade livet på mig och som när hon dog inte blev begravd som andra hundar utan rösad som den makalösa hund hon varit i livet. Det gröna gräset som efteråt ströddes över hennes röse symboliserar Irland, den gröna ön varifrån hon härstammade. Det enda som visar att röset skiljer sig från andra rösen är en liten visselpipa som hänger i en ask; som ett tecken!

Läs även andra bloggares åsikter om:
eva spångberg, hjelmserydsstiftelsen, irland, madonna, röse, visselpipa
.

En sång till min hustru Kerstin Hobstig

Två diametrala sätt att ta ansvar för sitt hundägarskap

Det är lätt att skaffa hund, ibland alltför lätt. De flesta hundar får ett bra liv. Några få hundar får inget liv alls utan ett rent helvete på jorden. Idag tänkte jag skriva några rader om både och. Jag börjar med det bästa och avslutar med det sämsta.

OM ETT GOTT HUNDÄGARSKAP. Lek och allvar i en salig blandning!
Madeleine heter hon, tjejen alltså. Hennes hund är en doberman som heter Lina. Det här hundekipaget är det bästa man kan hitta på webben om man vill ha lite vägledning om hur kul det kan vara att ha hund och då i synnerhet med en stor doberman. Madeleine tillhör den grupp av hundägare som verkligen prövar alla möjligheter som gör tillvaron med en doberman till något utöver det vanliga. Naturligtvis är det inte alltid roligt. Ibland är det jobbigt att ha hund. Som de där dagarna när man måste ut och rasta hunden i det värsta ovädret oavsett om man är frisk eller sjuk. För att inte tala om hur jobbigt det kan vara när hunden kommer in i slyngelåldern och i princip inte gör något enda rätt. Som avslutning på det här stycket vill jag rekommendera alla blivande hundägare att titta in på Madeleines blogg om Lina. Blir man inte glad och nästan tårögd av den bloggen skall man nog inte ens tänka på att skaffa hund. Till Madeleines blogg kommer du om du klickar på Lina

- - - - - - -

Den döda hunden är inte identisk med den doberman texten handlar om

OM ETT DÅLIGT HUNDÄGARSKAP. Hunden skjuten mitt i skallen!
Tidigt på förmiddagen, lördagen den 9 februari 2002, chockades flera hundägare av ett makabert fynd i den skog där hundar och småbarn vistas dagligen. Polisen var redan på plats med vittnesförhör när undertecknad kom till platsen. Mitt på den stig som våra barn varje dag går för att komma till skolan låg en död hund, ensam, stel och med blodet fortfarande rinnande ur ett stort hål ur örat. Ett pistolskott rakt genom skallen; mitt på den stig där barn och vanliga hundägare går varje dag, på sin vandring genom livet. En vacker unghund av rasen Doberman, en hane, låg mitt på den stig som vi vandrar varje dag. Lämnad som ett avfall utan värdighet och saknad. Polisen, gripen av den övergivna hundens öde, vars skalle var genomskjuten från öra till haka i barnens skog och vi vanliga hundägare som torkade våra tårar och snöt vårt snor och förbannade den människa som utfört dådet.

Alla riktiga hundäger vet, att ett oåterkalleligt beslut en dag måste tas beträffande vovven. Vi har alla vidrört vovvens jordiska slut och den sista resan vår vän måste göra till hundarna Gud, Orion. För hundarna har sin egen gud som lyser på himmelen, stor och mäktig. Alla vi som älskar våra fyrbenta vänner har dock det gemensamt: Den sista resan vår hund måste göra, måste ske med värdighet. Att brutalt skjuta sin hund mitt i en tätort där ungarna från fridluftsdagis leker varje dag och där de äldre barnen varje dag går till skolan är som jag ser det, en oacceptabel ansvarslöshet. Det som dock är mest skrämmande är vapnet. Alla som har legala vapen vet att man inte får avlossa dessa inom tätbebyggt område, än mindre skjuta någon, vare sig människa eller djur. De flesta med legala vapen tillhör en skytteklubb eller ett jaktlag. Gemensamt för dessa är att de kan lagen om vapen. Den som sköt sin hund är någon som saknar vapenlicens och empati. Med andra ord: En bandit som borde få komma till helvetet när han dör!

Läs även andra bloggares åsikter om:
avlivning, hundar, hundägarskap, oacceptabelt, slyngelåldern, vapen
.