Hur blir man kultiverad i dagens samhälle

Ibland har jag funderat över hur man kan bli kultiverad. Det där med bildning är inte så lätt. Man måste för det första ha läst rätt böcker och för det andra kunna konversera om en massa fina ämnen som politik, mode och musik. Om man därtill kan föra samtal om den ekonomiska politiken och de politiska institutionernas betydelse så tillhör man utan tvivel intelligentian. Förstår man inte denna tankegång tillhör man inte intelligentian. När jag flyttade från huvudstaden till Tveta härads gjorde jag en riktig rensning av de där böckerna som man blir intelligent av. Alla böcker som handlade det minsta om ekonomi, sociologi, pedagogik och psykologi hamnade obönhörligen i Svenska Bostäders sopcontainer!



De böcker som jag sparade var skönlitteratur, naturvetenskap, filosofi, historia, idéhistoria, estetik, arkeologi och teologi samt alla böcker som var dedicerade. Idag läser jag bara sådana böcker som jag själv vill läsa. Det är väldigt sällan som jag tvingar mig att läsa på rekommendation, eftersom det värsta jag vet är att läsa sånt som man skall läsa bara för att tillhöra intelligentian. Idag vågar jag läsa om 91:an Karlsons äventyr med 87:an Axelsson utan att skämmas, eftersom jag vet att jag läst fler riktiga böcker än de allra flesta. Mäster John Silver undantagen!

Min vän Torkel Eeg-Olofsson

Jag brukar säga så här om hundar: Det finns hundar man mött, det finns hundar man minns och det finns hundar man aldrig glömmer. Samma sak gäller naturligtvis även för människor: Det finns människor man mött, det finns människor man minns och det finns människor man aldrig glömmer. Trots att Portugisen och Torkel fortfarande lever och har hälsan, vill jag katalogföra dessa två herrar som två människor som jag inte kommer att glömma om jag så gick i graven just denna dag. Portugisen får jag återkomma till vid ett senare tillfälle. Nu vill jag säga några ord om min vän, pianisten och jazzmusikern, Torkel Eeg-Olofsson!



Mitt första möte med Torkel var inget bra möte. I min stilla tanke tänkte jag att karlen inte var riktigt klok. Senare möttes vi i andra sammanhang där jag lärde känna Torkel lite bättre. Med tiden har det visat sig att vi egentligen är rätt lika, som människor alltså; bullriga envisa och inte minst olyckliga över världens rådande tillstånd och fattigdomselände!



Det viktigaste vi har gemensamt är vårt intresse för harmonier; Torkel inom musiken och jag inom den analytiska geometrin (många musiker har inspireras av geometrin eftersom den matematiska analysen av toner givit nya möjligheter att utforska och förstå musik). Med tiden kom det fler gemensamheter upp i dagsljuset. Idag kan jag utan att överdriva säga att broder Torkel Eeg-Olofsson är en människa som jag uppskattar oändligt mycket mer än bara som vän. Vi är själsfränder.

Läs även andra bloggares åsikter om musik och analytisk geometri:
analys, analytiska geometri, hundar, matematik, musik, själsfränder
.

Fru Hobstig

Det här musikbildspelet är helt tillägnat min hustru, Kerstin Hobstig. Om den människa man levt med i mer än 32 år, fortfarande orkar stå ut med att leva med den människa som jag är, får man vara tacksam. En del kallar det kärlek. Andra kallar det uthållighet eller ibland ren dumhet :-)

Läs även andra bloggares uppfattning om:
bildspel, dumhet. äktenskap, kärlek, musik, tacksamhet, uthållighet
.

Mot stjärnorna genom svårigheter

Kåklåtar som begrepp gav de inlåsta fångarna en chans att uttrycka sig musikaliskt. Givetvis var det texterna som var viktigast, där fångarna fick möjlighet att berätta för omvärlden hur det var att sitta bakom lås och bom. Kåklåtarnas texter som fenomen, var ofta fascinerande att lyssna på - men musikaliskt kan de naturligtvis inte jämföras med Bach, Beethoven eller ens Mendelssohn! För att hedra herr Janne Hammar, kåklåtsmusikanten, den före detta äventyraren som som sedan en tid är helt rullstolsbunden efter en förfärlig olyckshändelse får nu alla som vill möjligheten att lyssna och om så önskas, lagligt ladda ner en del av hans musik på sajten "Jan Hammar - Per Aspera Ad Astra" ... KLICKA HÄR

Läs även vad anser om följden av att vara inburad:
fängelse, fängelseliv, fångar, kåkfarare, kåklåtar, musik, stjärnor
.

Släck ljuset och låt ridån gå upp för födelsedagsbarnet

När hustrun fyller år måste man komma på något nytt att säga till henne för att göra henne glad, eller hitta något fint i garderoben som man sagt till henne tidigare och som borde stå över tid. Men eftersom jag inte kan komma på något nytt snällt och rart, att säga henne, får jag upprepa mig i text och förnya mig med en kanadensisk sångare av världsklass som jag vet att hon älskar. Den här musikvideon tillägnar jag därför min hustru på hennes födelsedag. För så är det, att om den människa man levt med under 30 år, fortfarande orkar stå ut med att leva med den människa som jag är, får man vara tacksam. En del kallar det kärlek. Andra kallar det uthållighet eller ibland ren & skär dumhet :)



Äktenskapslycka är som ett träd: det skall vara någonting som växer, och detta någonting växer inte om man inte sköter om det utan springer omkring och planterar frön överallt. Det går inte att ideligen plantera ut nya frön och hoppas att man skall få sitta i skuggan och stödja sig mot trädet strax efter det att man satt dit sitt frö. Det krävs djupa rötter och många år. Om man koncentrerar sin kärlek till ett enda frö och väntar, får man se trädet växa, och det kommer en dag då man kan stödja sig mot trädet och söka sig svalka i trädets skugga.

Läs även om vad andra bloggares har för åsikter om:
kerstin hobstig, kärlek, leonard cohen, lycka, musik, sång, äktenskap
.

Jag följde dina steg och allt jag drömt om fanns där för mig #

TILL MIN ÄLSKADE LIVSKAMRAT
Åsa Jinder och Cajsa Stina Åkerström
KLICKA HÄR

I en evighet levde jag som om du inte fanns.
I alla drömmar var du ändå nära, så underbart nära.
Och jag trodde jag fann dig, men du va nån annanstans.
Och varje gång jag funnit nån så såg jag att drömmen inte va sann.

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig,
för jag trodde att du fanns och väntade mig.
Ja, alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött,
för att möta den vackraste mänska jag nånsin mött.

Det var enkelt och vackert, du sa att du väntat mig.
Jag kunde ana att det fanns en himmel på jorden, jag såg den.
Och du bad mig att leva mitt liv alltid nära dig.
Jag följde dina steg och allt jag någonsin drömt om fanns där för mig.

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig,
för jag trodde att du fanns och väntade mig.
Ja, alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött,
för att möta den vackraste mänska jag nånsin mött.

Det finns ingen som lockat mitt hjärta så underbart:
Med all din ömhet får du sorg och smärta att sakta försvinna.
Alla skuggor, allt mörker som förr var så uppenbart
det skingras och tillsammans ser vi ljuset som stiger med solens fart.

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig,
för jag trodde att du fanns och väntade mig.
Ja, alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött,
för att möta den vackraste mänska jag nånsin mött.

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig,
för jag trodde att du fanns och väntade mig.
Ja, alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött,
för att möta den vackraste mänska jag nånsin mött.

Läs även andra bloggares åsikter om:
kerstin hobstig, kärlek, lycka, musik, sång, äktenskap
.