Att leva är som att göra en resa på en väldig ocean, där själva Livet är som ett rätt liten fartyg som med jämn fart strävar mot Hamnstaden som förbinder Midgård med Staden bortom havet. På sin väg mot målet har Livet under lång eller kort tid, gjort många och brokiga hamnbesök i främmande länder. Men resans huvudmål har alltid varit att till sist nå Hamnstaden där Livet mönstrar av det lilla fartyget för att embarkera det sista skeppet som lämnar Midgård och avseglar mot Staden bortom havet. Vad som sedan sker är fördolt för alla och envar som ännu lever!
Det här med att dö är en helt ofattbar kosmisk händelse. När universum stängs av har man bara Gud eller Singulariteten att hålla sig till. När man dör upphör tillvarons alla gråskalor. När man dör förenas man med allt som funnits, eller i vart fall bör ha funnits. Hur det förhåller sig med sånt som finns eller kommer att finnas vet jag faktiskt ingenting alls om.
Det här med att dö är en helt ofattbar kosmisk händelse. När universum stängs av har man bara Gud eller Singulariteten att hålla sig till. När man dör upphör tillvarons alla gråskalor. När man dör förenas man med allt som funnits, eller i vart fall bör ha funnits. Hur det förhåller sig med sånt som finns eller kommer att finnas vet jag faktiskt ingenting alls om.
Läs även andra bloggares åsikter om livet
döden, fartyg, gud, leva, livet, midgård, resa, singulariteten, skepp
.
