Mitt första möte med Sthlm Skins - Kapitel nummer 1:)

Jag var så rädd att jag höll på att dö av hjärtinfarkt :-)

Så var det då dags att verkställa det gamla beslutet. Nu får det bära eller brista. Dör jag så kan de efterlevande i alla fall trösta sig med att mitt testamente har blivit nedtecknat i tid. Bilen brummade och hackade ovanligt mycket den här eftermiddagen under vår gemensamma färd mot vårt förutbestämda mål. Det var som om bilen visste att vår sista resa var påbörjad. Ett par gånger försökte bilen faktiskt köra fel väg.

Så utan förvarning reste sig en enorm byggnad framför mina ögon och bilens front. Om jag inte redan hade vetat, skulle jag mycket väl kunnat tro att byggnaden var en filial till Huddinge sjukhus. Mina ögon sved av all svett som ögonbrynen inte förmådde hålla borta. Under armarna forsade en flod av ångest, vånda och skräck. Magen smetade sig längs hela ryggraden i rädsla över att aldrig mer få mala sönder en god måltid. Munnen var torr som en öken och rösten skulle nog aldrig hitta sig själv igen. Där, just lite oansenlig på en rödaktig tillbyggnad såg jag skylten. En förbipasserande dam stoppade jag utan pardon och bad att hon skulle hålla sig i närheten under tio minuter. Om jag inte kommit ut ur huset inom den tiden, så borde hon kalla på polis.



Jag tog mod till mig och närmade mig dörren. Jag såg en stiliserad bild av en runsten på väggen. Jag trodde mig minnas att originalet kan ses på Gotland. Benen bar mig knappt de allra sista stegen. Kroppen kändes uttorkad och svag när jag steg in genom porten. Mitt försök att ropa HALLÅ blev till ett tyst kvidande "hallå". En röst som svarade; gjorde nästan slut på de sista krafterna, som jag med yttersta ansträngning vid detta livets sista minuter, med en oerhörd ansträngning kunnat mobilisera. "Får jag komma" in vädjade jag? "Jaa, va e re om"? svarade en ung herre som jag sett på TV. "Jag har skrivit en insändare till tidningen Kristdemokraten, jag vill gärna att någon av er tittar på den och säger vad ni tycker. Ni kanske inte vill att man skriver om er?"

Den unge mannen, som presenterade sig som Hasse tog mina papper och ställde sig vid en bardisk och läste. Vid ett bord i lokalen satt två andra unga herrar och korrekturläste stadgar och regler. Jag slog mig tyst ner vid deras bord, mot dörren till. En liten grabb, i åttaårsåldern, som hette Oskar, kom fram till mig. Han hade en stor godispåse som han bjöd mig ur och visade mig sedan en liten pärla som innehöll en bild av Stockholms stadshus. Försiktigt tittade jag mig omkring, men höll mig stilla på min plats ytterst på stolskanten vid de två herrarna som satt djupt försjunkna i sina stadgar. Oskar var som barn plägar vara. När telefonen ringde sprang han fram och svarade. "Det är till dig Hasse" ropade han tvärs över lokalen.



Sedan den unge mannen som kallades Hasse avslutat samtalet fortsatte han med texten som jag givit honom. Jag hann planera flyktvägen ut ur lokalen, under den tid som kändes som en evighet, innan han läst till slut. Skräcken måste ha lyst ur mina ögon. Men jag trodde nog ändå att lille Oskar skulle ha räddat mig, om man tänkt låta dräpa mig.

"Skitbra!" ropade Hasse. "Skitbra!"

"Du har bibelcitatet längst ner i det 2:a kapitlet", sa jag försiktigt. Hasse bläddrade fram och läste ... (Nog tyckte jag att den unge mannens ögon för ett kort ögonblick blev blanka.) Hasse vände sig till en av de två administratörerna och sade till honom "Läs, det är bra!"

Jag kände det stora lugnet komma över mig. Jag hade vågat och vunnit. Medlemmarna på skinnskallarnas Höder Dart hade inte mördat mig. Killarna var som vanliga killar i vilken förening som helst. För Höder Dart är en ideell förening med drygt 300 medlemmar som har många aktiviteter på sitt schema. Medlemmarna i föreningen Höder Dart har en stor passion för vikingatiden. Man syr och smider, man låter bygga vikingaskepp som man lär sig segla. När jag gjorde mig beredd för att lämna sällskapet reste sig alla tre skinnskallar och tog i hand som vilka väluppfostrade ungdomar som helst. Lille Oskar följde med ut till bilen och tog adjö. Han fick trycka på en speciell knapp på instrumentbrädan som bara han och jag vet. Oskars och min hemlighet.



När jag åkte därifrån kunde jag inte förstå varför jag varit så rädd. Killarna var kanske lite mer tatuerade än killar vanligtvis är, men lika trevliga som vilka killar som helst. Jag kände en stor respekt för Hasse och "Skepparn". Utan tvivel gör de en enastående social insats som inte får förringas. Mitt mest bestående intryck är att vildbasarna på Höder Dart har goda förebilder i de äldre killarna som förestår lokalen.

Nu ser jag fram emot att få träffa fler av dem, när det är lite livligare på Höder Dart, dvs när det administrativa stadgearbetet gått till vila för trevligt umgänge kamrater emellan. // Max Hobstig

Tiden med skinnskallarna varade från 1/7 1995 till 30/11 1998
Kristdemokrater! Download pdf-en Samhällets syndabockar

De kristdemokrater som levde då och fortfarande lever minns den här tiden. I vart fall alla de som solidariskt läste tidningen Kristdemokraten periodiskt. Idag handlar det mest om snus, civilkurage och om att vara schysta. Det enda jag kan säga om då och nu är att man får skörda vad man sått, oavsett politisk tillhörighet! Ingen går fri, allra minst jag själv!

Läs även andra bloggares åsikter om:
fryshuset, höder dart, kristdemokraterna, sthlm skins, stockholm skins
.

Mitt första möte med Sthlm Skins - Kapitel nummer 2:)

Texten Hasse läste: Skyll inte allt på skinnskallarna!

Jag slutar aldrig att förvånas över vårt behov av den "gode fienden", dvs en fiende som vi kan skylla allt skit på. Vad jag däremot förvånas över är att vi nästan alltid ser fel sorts fiende. Under 1970 och halva 1980-talen var "knarkaren" den "gode fienden". Allt förfärligt gav man knarkarna skulden för. Medborgarna vågade inte gå ut, man var rädd för anonyma nålstick på tunnelbanan, "för man hade hört någon som kände någon som sa att..."



Idag är det våldet. En patetisk polischef tillsammans med ärkebiskopen och en populistisk Jutterström ställer upp på bild och vädjar; "kasta bort din kniv". Polisen talar om amnesti för knivinnehav om man dumpar sin "mördarkniv" i en uppställd container på ett av stadens torg. Det är så att man kan spy! För detta sker i samma stund som ovanliga presentbutiker säljer och gör sig stora pengar på de mest fantasifulla dråpverktyg. Denna försäljning som borde kallas anstiftan till dråp eller mord bedrivs helt öppet med polisen och myndigheternas goda minne.



Vi vuxna svär oss helt fria från vårt vuxenansvar och förstår ingeting. Vi är rädda och vågar inte gå ut. Vi förfasas över att skinnskallarna får härja som de vill. Nazister och fascister kallar vi dem. Allt är deras fel. Våldet, rädslan och främlingskap! Att de allra flesta våldsbrott sker i hemmets trygga hägn och tycks alla ha glömt. Att de flesta mord och dråp sker inom hemmets väggar talar vi tyst om. Att nästan alla "fula gubbar", de som förgriper sig på barn, finns i familjens allra närmaste krets; sånt vill vi inte veta. Däremot lyser alla kristdemokrater upp som solar när en framtidsforskare i Västerås inför rikstinget redovisar sina forskningsresultat om ungdom. "Mest önskar sig ungdomar en fast punkt i tillvaron". När skall vi kristdemokrater lära oss att Elsa Beskows utopiahem med "far är rar" och "mor ror", är en väsensfrämmande tillvaro för många ungdomar. Alienationen hos vissa ungdomsgrupper gör att de söker sig till varandra. De söker sig en fast punkt i tillvaron. Skinnskallarnas Höder Dart är en av dessa punkter som för många små "skinnkulor" ersätter familjen och hemmet.



Själv tillhörde jag Klubb Jova på Bryggargatan under 1970-talet. Vi var den tidens värstingar. Folk och massmedia förfasade sig över vår existens. Vi skrattade inte eller skränade på bussar. Under våra resor hände det sig att vi kastade ut både chaufför och passagerare om de inte höll käften. Vi hade fickorna fulla med hasch, amfetamin och heroin. Ett par av oss blev rikskändisar och kom på filmduken: Stoffe och Kenta känner alla till. Några av oss blev det folk av, de flesta dog av överdos.

De stora skillnaderna mellan Klubb Jova och Höder Dart är samhällets insyn i verksamheten. På Jova vågade sig knappt polisen in. Höder Dart drivs av Fryshuset och Anders Carlberg. KdS har sin egen representant i styrelsen; nämligen Inger Davidsson. På Klubb Jova expedierades stora knarkaffärer. På Höder Dart dricker ungarna öl och väsnas och skriker Sieg Heil. Det är en viss skillnad på Jova och Höder Dart.



Det är förbrytare som herrarna Thurneman, Flink och Zethraeus i det lilla och Hitler, Stalin och Mao i det stora sammanhangen som skapar kriminalhistoria. Skinnskallarna gör det inte! Det är nämligen på detta vis. Man är inte kristdemokrat bara för att man säger: "Jag är"! Lika lite är en 20-årig snorunge nazist bara för att han skriker "Sieg Hiel"! Ser man inte per definition denna skillnad så har man ingenting förstått av de historiska skeendena. Mitt råd är därför: Låt ungjävlarna skrika sig hesa. Men överge dem inte. Stöd Lena Liljeroth, Inger Davidsson och Anders Carlberg i deras strävanden. I annat fall kanske det går lika illa för Höder Dart som för Jova där bara ett litet fåtal blev nästan gamla. De flesta fick aldrig bli vuxna eftersom de allra flesta slutade leva i unga år.



Matteus Kap 18:12-14: Vad synes eder? Om en man har hundra får, och ett av dem har kommit vilse, lämnar han icke då de nittionio på bergen och går åstad och söker efter det som har kommit vilse? Och händer det då att han finner det - sannerligen säger jag eder: då gläder han sig mer över det fåret än över de nittionio som icke hade kommit vilse.

Tiden med skinnskallarna varade från 1/7 1995 till 30/11 1998
Kristdemokrater! Download pdf-en Samhällets syndabockar



De kristdemokrater som levde då och fortfarande lever minns den här tiden. I vart fall alla de som solidariskt läste tidningen Kristdemokraten periodiskt. Idag handlar det mest om snus, civilkurage och om att vara schysta. Det enda jag kan säga om då och nu är att man får skörda vad man sått, oavsett politisk tillhörighet! Ingen går fri, allra minst jag själv!

Läs även andra bloggares åsikter om:
fryshuset, höder dart, kristdemokraterna, sthlm skins, stockholm skins
.

En nykter kräftskiva vars syfte var att vara en nykter fest

Vågat experiment vid sjön Flaten med 45 skinnskallar

Sammanfattning: Lördagen den 21 september 1996 klockan 15:00 avgick en abonnerad buss från Slussen. Färden gick mot Stockholms södra ände. Ett ovanligt experiment gällande svenskarnas supvanor skulle genomföras. För första gången i alkoholforskningens dimmiga historia skulle man försöka fastställa den lägsta nivån för alkoholintag visavi trivselkravet svenskarna ställer på en trevlig kräftskiva.

Av tradition konsumerar vi svenskar ofantliga mängder sprit och öl under den typ av kalas som vi kallar kräftskiva. Ofta får man kalla in extrapersonal för att tillhandahålla gästerna med ett brett urval av kylda aquaviter. Inte sällan får man efter en kräftskiva av svensk modell anlita ett mindre städbolag för att skura rent alla skrymslen och vrår i den "dagen efter" stinkande festlokalen.



Inledning: Sambandet mellan alkoholintag och yttre skadeomfattning är parametrar forskare tidigare lagt ner stor ansträngning på att fastställa. Sambandet mellan vanlig läsk och yttre skadeomfattning har däremot aldrig tidigare studerats. Tyvärr drar parametrarna åt olika håll. En hög intagningsfrekvens av läsk hänger samman med en låg yttre skadeomfattning och därmed mindre uppgifter för ex.vis polis och sjukhus, vilket i sin tur får till följd att stora institutioner sannolikt måste se närmare på problemet med s.k. övertalig personal. Vårt syfte med vår experimentella undersökning var endast till att hitta en lösning på ungdomssuperiet, de stora övergripande sociala problemen lämnar vi åt andra att lösa.



Experimentuppställning: Ett förförsök visade att man måste ha stor integritet bland försökspersonerna. Dessutom hade tidigare försök visat att man måste förlägga experimentet utanför tätorten, dock icke alltför långt från civilisationen. Tidigare erfarenheter med gruppen har visat att kringutrustningen varit av stor vikt. Möjligheten till olika aktiviteter, bollsporter etc. kan icke nog värdesättas. Som "juvelen i kronan" har den gemensamma samlingen till bords varit.

Vår tanke var att använda en gammal ursvensk mattradition som ram. Vi valde en kräftskiva, det stora superiets gyllenröda fest. En stor Swebus rekvirerades. Kräftor, hattar och lyktor införskaffades, en del på kredit. Den interna organisationen ombads en fru Kerstin att ansvara för, vilket i sak betydde "markservice". Den enda märkbara skillnaden mellan en riktig kräftskiva och vårt experiment skulle vara avsaknaden av sprit och andra alkoholer. Uppgiften synes omöjlig, med blev genomförbar tack vare fru Kerstin.



Genomförande: Klockan 15:45, experimentdagen, stannade Hobstig upp i sitt vedhuggande ute vid Flatenstugan. Han skyndade sig mot stugan och bankade näven med stor kraft mot dess vägg och ropade med hög röst: "Pojkarna närmar sig!" Därpå slog skräcken honom och han sjönk ner på marken. I flock efter flock kom alla de borttappade pojkarna från skogen. Så långt hans öga förmådde se, kom pojkarna. Många var tatuerade som forntidens kelter och de flesta var klädda helt i svart. I några flockar syntes sköna jungfrur. Och de vällde in på tunet och befolkade snart planen framför storstugan. "Det går överstyr" tänkte Hobstig, "det går överstyr!"

Herr Stefan Andersson fann sig raskt i den oväntade situationen. Nog hade han väntat 15 - 20 gäster, det hade han varit säker på. Men denna hoper gäster övergick alla gränser av fattningsförmåga. Hungriga och vildsinta som de alla var, skrämde de nästan slag på fru Kerstin. Herr Stefan knuffade in Hobstig i bilen och for raskt till ett köpcentrum någon mil därifrån och införskaffade mer skaffning. Nödropen i mobiltelefonen tjöt ett flertal gånger: "Var är ni, när kommer ni tillbaka?"



Väl återkommen till gästabudet levererades genast den nyinköpta grillkorven till de mest hungriga och vildsinta. Snart lägrade sig lugnet över den stora hopen. De delade upp sig i grupper. En del tog sig tid att spela olika bollsporter, andra satte sig i gräset och försökte lösa världsproblemen. Några av de sköna jungfrurna hjälpte fru Kerstin med dukning och organisation.

Vid 18:30-tiden förklarade fru Kerstin att alla var välkomna in för att avsmaka vad huset hade att bjuda. Som en aldrig sinande ström vällde gästerna in och fyllde den stora gästabudshallen. Sedan alla som fick plats satt sig till bords lägrade sig förväntan över församlingen. Med dignande fat med de läckraste kräftor skred fru Kerstins stab av jungfrur in i hallen och möttes av hurrarop.



Alla kastade sig över de gyllenröda kräftorna. Stora feta ostar skars upp och lades på bröd och till dryck bjöds vanlig läsk. När stämningen var som högst, när alla kinder var rosiga av belåtnad reste sig en gäst, Björn Starke, och förtäljde följande: "Ett gästabud utan denna dryck kommer ingen att sätta tro till. Därför kommer denna enda flaska folköl att bjudas. Detta för att inte skämma vår värd inför hans hövding. Alltså säger jag er detta. En flaska folköl intogs, inget mer!" Och festen utan mjöd och vin löpte vidare och mättnadens dåsighet lägrade sig. De dignande faten tog så sakteliga slut och tömdes.

När gästerna talat sig trötta om den förunderliga festen och trott sig kunna vila med denna vetskap öppnades dörren till fataburen. In skred jungfrur bärandes nya fat med de läckraste söta frukter och vispad grädde. När kvällen övergått till afton och aftonen så sakteliga går mot natt börjar körkarlen Hobstig sitt värv. Flock efter flock körs till T-banan. Alla, med få undantag, så trötta att bara sängen väntar. Alla så vänliga, att missionsförbundet torde känna avund. "Tack, Stefan. Tack Hobstig. Men glöm inte, utan fru Kerstin hade ni inte klarat gästabudet. Tack och god natt".



Resultat och diskussion: Antalet gäster till bords räknades till 43 personer. Hobstig (körkarlen) och några till fick inte plats. Det korrekta antalet gäster bör snarare ligga över 45 än under. Samtliga gäster deltog utan att inta någon alkoholhaltig dryck förutom ett undantag, Björn Starke. Vad experimentet tydligt visar är att skinnskallarna i Stockholm kan festa utan sprit och öl om alternativ erbjuds. Sannolikt gäller detta även andra ungdomsgrupper. Spritkonsumtionen bland Stockholms skinnskallar och andra grupper sker i de flesta fall av ren slentrian. Det finns inga alternativ för ungdomarna. Trots att vi vuxna ser ett flertal positiva aktiviteter dessa destruktiva ungdomar borde kunna ägna sig åt, underlåter vi att visa dem vägen till konstruktiviteten. Vi ställer krav men orkar inte engagera oss i sak. Vi förfasas över deras framfart, men vägrar visa dem vägen. Vi har nog med vårt. Vi förundras över deras brist på empati, men visar själva ingen empati.



Projekt Bodvar om De borttappade pojkarna

Slutord: Arbetsnamnet, "De borttappade pojkarna", hänsyftar till de förvildade pojkarna i sagan om Peter Pan. I sagan förvillas ett pojkgäng av den lilla älvan Tingeling. Långt ute i skogen har pojkarna sitt tillhåll i en gammal ihålig stubbe. Dit tar sig Tingeling. Pojkarna luras till ett överfall på Peter Pan och hans vänner. Efter en tumultartad batalj blir pojkarna besegrade, men förlåtna av Peter Pan och senare upptagna i hans vänkrets. Den förstärkta Panska vänskaran går sedan med Peter som ledare i krig mot sjörövarhövdingen Kapten Krok och besegrar denne. I sagan blir slutet gott, som i alla goda sagor. Pojkarna mognar och blir efter äventyret med Peter Pan, riktiga pojkar (i sagor blir pojkar aldrig till män, eftersom sagor alltid är sagor).

I dagens konkreta verklighet måste vi se bortom sagans slut. Pojkarna växer sig till vuxna män, och deras väg dit är kantad med tunga svåra prövningar. Många hinder är lagda i deras väg, icke alltid av elakhet utan mer av kunskapsbrist. Dock, en sak har sagans borttappade pojkar gemensamt med dagens; behovet förlåtelse, förståelse och empati.

Stefan Andersson: Socialtjänsten, ungdomskonsult och projektledare
Max Hobstig: Körkarl, kvartermästare och mätningsingenjör

Läs även andra bloggares åsikter om:
alkoholforskning, empati, experiment, fest, förståelse, kräftskiva, missionsförbundet, nykter, sagor, skinnskallar, socialtjänsten, sprit, städbolag, traditioner, ungdomar, öl
.

Till Emerich Roth, en av förintelsens överlevande

Bland Duvor och Fregattfåglar: Om att våga älska hataren!

Käre Emerich. Vi får aldrig förledas att tro att ett helvete är värre än ett annat. Det förfärliga helvete du talar om under dina föreläsningar och i din bok vad gäller den fasansfulla förintelsen och den "slutgiltiga lösningen", är ett helvete, som i sin väldiga storlek inte är greppbar för envar. Detta trots att åhöraren - läsaren ofta har en något så när utvecklad förmåga till empati. Ett brott av sådan dimension är omöjlig att förstå. Men trots brottets ofantlighet, kan det av en medelmåttig begåvning spjälkas itu i sina miljontals beståndsdelar; därmed kan det enskilda offrets lidande förstås av de flesta. Jag skall därför endast beröra ett enda exempel, så att du min käre vän och broder må förstå att en människas lidande icke behöver förklaras i potensform.



Emerich, jag vill ställa dig vid en vägg, samman med en skinnskalle. Jag vill sedan saluföra för det förbipasserande folket; "Vem har lidit mest? Vem har först rätt till vår empati, juden eller skinnskallen? Juden där vid väggen har vandrat en väg genom livet som är så fasansfull att det skapar mardrömmar mitt på ljusa dagen. Läs hans bok! Hör hans ord! Skinnskallen där bredvid juden, huvudrakad och svartklädd, han har misshandlat och skändat. Han hatar judar och negrer. Han super och skrämmer slag på hederliga människor."



Emerich, jag skall berätta dig en historia, som du aldrig tidigare hört någon berätta. Jag skall för en kort stund "bliva till djävulens advokat" och föra hans talan. Därefter skall vi åter diskutera om vem som har rätt till vår empati. Kanske kommer ställningstagandet då att bli något svårare än det först tycktes vara. För länge sedan, det var på den tiden då Emerich vänt ryggen åt de fasansfulla lägren och vandrade bort därifrån. Då hände det sig att en ung kvinna som tillhörde kretsen kring nazisten Ulf Hamacher blev havande. Det var till stor skam för kretsen. På den tiden skulle barn avlas inom det äkta ståndet och icke utanför, ty sådan var moralen på den tiden. Från okända givare kom penningar till abort, och en biljett med namn på en girig okänslig läkare som mot rund betalning skrapade fostret ur kvinnans sköte. Ty på den tiden var det stor skam att bära oäkta ungar i buken, men värst var att föda dem. Sedan några år gått blev kvinnan i sin synd åter havande. Denna gång bar hon fram sitt barn, för hon ville fånga den skyldige till äktenskap. Men fadern höll en annan kvinna kär, och lät modern förgås i ensamhet och ångest.



När barnet vuxit i sex månader lämnade modern bort det, till ett gift par som icke själva dög till fortplantning. Hos dem bodde barnet i sex år och växte sig frisk och starkt. Sedan den tiden förflutit kom modern tillbaka för att hämta sitt barn. Hon var då så trasig och söndrig i sin själ; att doktorerna på Långbro kallade hennes sjukdom för Paranoid schizofreni. Den unga modern, som icke visste och förstod hur ett barn törstar efter sin moders kärlek, fostrade sitt barn med spö och bannor så ofta att barnet hart när alltid var blå och gul över hela kroppen. Och alla de kringboende såg och hörde barnets förtvivlade gråt, men de ingrep icke, utan lät det ske. Sedan barnet gått i undervisning under några år och blivit till gosse fick han en uppgift av sin lärare. Det var en svår och tung läxa som gossen skulle lära. Sedan kvällen övergått till natt och sedan gossen i sin trötta utmattning somnat vid sina böcker tog sig modern för att häva en hink kallt vatten över sin son. Med barsk stämma tvingade hon sitt förtvivlade barn att torka upp eländet. Just som han tog upp den sista droppen, gol hanen första gången.



Gossen växte, men blev inte så stor och stark. Hans humör var vida känt och han var snar till vrede. Ofta tog han strid med större gossar än han själv. Många gånger kom han till sitt hem blåslagen, men inte sällan nöjd med utgången av dagens kamp. Sedan tidevarv lagts till tidevarv blev gossen en ung man och småbligade ofta mot pigornas bröst och ville vara med och klämma på dem. Den yppersta av pigorna lät gossen, som nu var en ung man, förstå hur man knullar och hur man förfar för att få pitten dit den ska. Detta samtal kom den unge mannens moder till kännedom som vredgades storligen. Hon tog sig då för att slita av honom kläderna för att piska honom i fågelboet för att krossa de två små äggen. Just som hon slog sista gången, gol hanen för andra gången.

Den enda som visade den unge mannen kärlek under hans barndom, var den stora lurviga hunden. En dag blev modern varse att hennes son blivit starkare än tidigare, hon vågade då icke längre slå honom. Men för att ytterligare plåga honom blev hon då elak mot hunden, eftersom hon visste att han älskade kräket. En afton blev hon galen och plågade hunden mer än vanligt och slet den i svansen så att den skrek i förtvivlan. Just som hundkräket föll omkull av skräck i hallen, gol hanen för tredje gången.



Den unge mannen som av vanskötsel och av hugg och slag blivit en argsint sälle, kände hur livet och dess handlingar nu saknade betydelse. Nu var stunden kommen. Husets invånare, grannar och bekanta hade låtit det ske under så lång tid att han inte längre mindes. Ingen hade lagt sig i. Skolan hade inte velat se vad som skett framför deras ögon. Ingen tog sig för att ingripa. Nu var stunden kommen, en knuten näve for ut med en väldig kraft. Och så stor var nävens kraft att modern föll omkull och förlorade sansen. Så stor var den unge mannens vrede att alla som kom i hans väg kände sig hotade. Den unge mannen gick sin väg för att aldrig mer återvända. Och den bittra kalk som var hans ledde honom till rövare och ogärningsmän. I deras samvaro lärde han känna de vildsinta bärsärkarna, som hade nytta av hans kunskaper. I gengäld fick han deras beskydd. Och han blev till en skräck för alla i sin närhet.



Ty, jag blev stum och tyst och jag teg i min sorg, men jag upprördes av smärta. Och jag led och mina tårar skummade min blick. Ty där längs vägen kom en duva med en förtvinad fot och hon vacklade längs den väg hon vandrade. Där såg jag den skönaste av alla Guds väsenden och hon kunde icke gå längs vägen, ty någon hade snarat och skadat hennes ben så hennes gång icke längre var stadig. Och de människor som gick där förbi, spottade och slog efter henne. Hon föll så omkull och blev liggande mitt på vägen och hennes fjädrar blevo så smutsiga att de läto henne ligga för ulvhundarnas skull, ty dessa voro hungriga.



Men jag skall torka alla tårar från duvans ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. Och duvans vingar läkte och hon putsade sin dräkt. Så lyfte hon från marken, och duvan var icke längre en duva. Ty den fågel jag såg under himlavalvet var icke en duva, ty dess dräkt var svart och dess näbb var röd som blodet. Och alla som såg den väldiga fågeln som nyss var en skadad och smutsig duva såg nu en stolt fregattfågel. Och dess flykt förundrade alla. Men jag har förlåtit, men icke glömt vad jag sett. Jag älskade duvan i mitt hjärta, men mest slösar jag min kärlek på den stora svarta fågeln som äter ur min hand, den som kallas fregattfågel. Ty duvan är ett med fregattfågeln. Och såsom min kärlek är till duvan, så älskar jag ock den väldiga fregattfågeln. Men om den stora fågeln en dag åter skall våga ta sin duvhamn tillbaka, måste jag slösa min kärlek allra mest på den.



Nu Emerich skall vi åter fråga oss vem som lidit mest. Eller skall vi istället fråga oss om man överhuvudtaget kan väga och mäta lidandet. Har juden vid väggen så stor rätt till vår empati att vi inte har någon kärlek över att ge den olycklige gossen där bredvid? Eller kan det var så, att gossen hatar juden därför att juden alltid får förståelse för sitt lidande men icke gossen för sitt? Såsom min kärlek är till duvan, så älskar jag dig Emerich. Men om fregattfågeln åter skall våga ta tillbaka sin duvhamn, måste jag slösa min kärlek mest på den.

Stockholm den 9 december 1996


Tre personer som förhandsgranskade brevet till E.R



Jimmy Friedman, Violinist i "Sabbath Hela Vecken"
-"Max! Det här brevet till Emerich måste du publicera!"

Jerzy Einhorn, Konung Gustaf V:s Jubileumsfond
-"Bäste Max! Det var mycket trevligt att träffa Dig. Beklagar att vi hade så litet tid för detta. Jag har med stort intresse tagit del av bilagorna du lämnade till mig och uppskattar att Du gjort Dig besvär att göra det. Med bästa hälsningar och lycka till med den viktiga uppgiften som du tagit på Dig."

"Jag hoppas att när vi alla som överlevt Förintelsen är borta kommer ändå människor att finnas som skall ställa sig upp och säga - jag har mött en av dem och jag tror på vad han hade att berätta."

Emerich Roth, Fonden mot våld för medmänsklighet
-"Max Hobstig är en socialarbetare av högsta kaliber! En helt igenom äkta medmänniska med ett stort och varmt hjärta och ett brinnande intresse för de svaga och utslagna i samhället. Politiker med fler borde lyssna på människor som Max (det finns inte många av hans sort)."

Emerich Roth kom till Sverige i december 1950 sedan han överlevt nazismens barbari i fem olika koncentrationsläger. Han var med att starta Föreningen Förintelsens Överlevande i Sverige för att sprida kunskap, främst i skolor, om händelserna under 2:a världskriget och motverka att rasismen får fotfäste i vårt samhälle.

Kolla vad andra människor skriver om dessa teman:
auschwitz, bekanta, beskydd, empati, förintelsen, grannar, judar, kunskap, kärlek, negrer, politiker, schizofreni, skinheads, skinnskallar
.