15 februari 2009

Att skriva en bok om allt jag sett, hört och varit med om



En dag skall jag göra ett försök att berätta hela min historia som inte alltid kommer att vara helt ordagrant sant. Berättelsen blir ju hämtad ur mina minnens jättelika garderober. En del landkrabbor kommer säkert att kalla den för en påhittad saga. Några har sagt till mig att jag borde sammanställa alla mina äventyr och skriva en bok om allt jag sett, hört och varit med om. Och visst är det lockande, för att inte tala om hur många idioter som kommer att sätta gröten i halsen när de förstår hur minnenas garderober även är fyllt med sånt som aldrig borde ha blivit sparade. Snart är det nog dags att ropa ”Sesam öppna dig” och berätta hur det egentligen kom sig att jag tidigt hamnade i kvartermästare Long Johns sällskap och lärde mig att hata kaptener och all annan myndighet lika mycket som jag lärde mig att älska friheten och livet till sjöss! Long John lärde mig också att det alltid finns minst två sätt att lösa en fråga.



Först som sist måste jag göra en liten presentation av mig själv, nu när det skall byggas en ny värld över ruinerna av den gamla. Bildspelet här ovan med musik av Fred Åkerström bör väl räcka som min personlig beskrivning av en urgammal människa som levt ett så äventyrligt liv att hälften borde ha varit nog. Se mig som en ålderstigen sniffande pirat.

Nu har jag aldrig sniffat thinner eller andra lustiga lösningsämnen. Mitt sniffande har mer varit konsten att ta till mig ny kunskap eller som man säger idag, tillgodogöra mig information Men för övrigt har jag säkert gjort det mesta av allt som både gått att göra och utföra. Idag när jag ser tillbaka på mitt liv är det inte så värst mycket jag ångrar. Man har ju de förutsättningar man har och varken mer eller mindre. Önskvärt hade ju naturligtvis varit att alla barn som kommer till jorden hade haft samma förutsättningar att skapa sig ett värdigt liv. Men så är det inte eftersom det i vår förbannade jämmerdal råder en värre orättvisa än i helvetet.



För alla er som inte hunnit läst sjörövarromanen Skattkammarön kan jag berätta lite om kapten Flint som egentligen hette Edward Teach men som mest var känd som kapten Svartskägg. Alla, från den allra uslaste slavhandlare till den mest hänsynslösa sjökapten i den engelska flottan, var på den tiden rädda för kapten Flint. Kapten Flint själv var bara rädd för sin kvartermästare John Silver, alias Barbecue, "hela mänsklighetens fiende". Jag träffade John Silver på en liten hamnkrog någonstans på Madagaskar när han på sin ålders höst satt och begrundade sitt liv. Han var förbannad på en orättvis värld och ännu mer förbannad på en viss Jim Hawkins som satt honom i dålig dager med sin bok Skattkammarön.



Som vi satt där och språkades vid om livets alla jävligheter kom det fram en äldre parant dam, svart som ebenholts, och slog sin handväska i huvudet på John och gav till ett rop: ”Sitter du här och skvallrar med okända, din idiot” sen vänder hon sig mot mig och skall just dänga sin väska i min skalle då hon blev helt stel. Sedan viskade hon: ”MAX, vad gör du här, har du din lilla rosenknopp Kerstin med dig?” När vi sent om natten skiljdes gav Long John Silver mig ett litet slitet guldmynt som minne. Han berättade att myntet var en del av den skatt han stal från Hawkins och hans otrevliga följe när han rymde från dem. Det var just det guldmynt han fått av Flint när han utnämndes till kvartermästare. Vad som hände sedan är inte något som tål dagsljuset. Inte än i alla fall!

Läs även andra bloggares åsikter om:
, , , ,
.

Inga kommentarer: