Saknaden efter Maia är fortfarande obeskrivlig

Alla har minnen av olika slag. Vi har ledsamma minnen och vi har glada minnen. Vi har även minnen som inte passar in någonstans mellan de två nämnda. Vi har sorgliga minnen och vi har tråkiga minnen. Det mest intressanta av alla minnen är det minne som jag kallar Mexikominnet. Jag kallar det Mexico eftersom jag alltid tyckt om ordet Mexico. Mexico låter som koltrastens kvitter under försommarens arla morgonstund. Mexico är det vackraste ordet jag vet och Totta Näslunds vackra sång om hans Mexico, är den vackraste visan om längtan jag någonsin hört.



Därför tillägnar jag min förra hund Maia, ett bildspel om den berårande vackra morgondimman för länge sedan, då vi två traskade omkring i Smålandsskogarna innan allt folket vaknat eller börjat sitt dagliga värv. Ett Mexikominne av en oändlig kärlek och saknad efter en hund som jag aldrig mer kommer att ha vid min sida ens i mina dystraste drömmar.