10 september 2009

Till Emerich Roth, en av förintelsens överlevande



Bland Duvor och Fregattfåglar: Om att våga älska hataren!

Käre Emerich. Vi får aldrig förledas att tro att ett helvete är värre än ett annat. Det förfärliga helvete du talar om under dina föreläsningar och i din bok vad gäller den fasansfulla förintelsen och den "slutgiltiga lösningen", är ett helvete, som i sin väldiga storlek inte är greppbar för envar. Detta trots att åhöraren - läsaren ofta har en något så när utvecklad förmåga till empati. Ett brott av sådan dimension är omöjlig att förstå. Men trots brottets ofantlighet, kan det av en medelmåttig begåvning spjälkas itu i sina miljontals beståndsdelar; därmed kan det enskilda offrets lidande förstås av de flesta. Jag skall därför endast beröra ett enda exempel, så att du min käre vän och broder må förstå att en människas lidande icke behöver förklaras i potensform.



Emerich, jag vill ställa dig vid en vägg, samman med en skinnskalle. Jag vill sedan saluföra för det förbipasserande folket; "Vem har lidit mest? Vem har först rätt till vår empati, juden eller skinnskallen? Juden där vid väggen har vandrat en väg genom livet som är så fasansfull att det skapar mardrömmar mitt på ljusa dagen. Läs hans bok! Hör hans ord! Skinnskallen där bredvid juden, huvudrakad och svartklädd, han har misshandlat och skändat. Han hatar judar och negrer. Han super och skrämmer slag på hederliga människor."



Emerich, jag skall berätta dig en historia, som du aldrig tidigare hört någon berätta. Jag skall för en kort stund "bliva till djävulens advokat" och föra hans talan. Därefter skall vi åter diskutera om vem som har rätt till vår empati. Kanske kommer ställningstagandet då att bli något svårare än det först tycktes vara. För länge sedan, det var på den tiden då Emerich vänt ryggen åt de fasansfulla lägren och vandrade bort därifrån. Då hände det sig att en ung kvinna som tillhörde kretsen kring nazisten Ulf Hamacher blev havande. Det var till stor skam för kretsen. På den tiden skulle barn avlas inom det äkta ståndet och icke utanför, ty sådan var moralen på den tiden. Från okända givare kom penningar till abort, och en biljett med namn på en girig okänslig läkare som mot rund betalning skrapade fostret ur kvinnans sköte. Ty på den tiden var det stor skam att bära oäkta ungar i buken, men värst var att föda dem. Sedan några år gått blev kvinnan i sin synd åter havande. Denna gång bar hon fram sitt barn, för hon ville fånga den skyldige till äktenskap. Men fadern höll en annan kvinna kär, och lät modern förgås i ensamhet och ångest.



När barnet vuxit i sex månader lämnade modern bort det, till ett gift par som icke själva dög till fortplantning. Hos dem bodde barnet i sex år och växte sig frisk och starkt. Sedan den tiden förflutit kom modern tillbaka för att hämta sitt barn. Hon var då så trasig och söndrig i sin själ; att doktorerna på Långbro kallade hennes sjukdom för Paranoid schizofreni. Den unga modern, som icke visste och förstod hur ett barn törstar efter sin moders kärlek, fostrade sitt barn med spö och bannor så ofta att barnet hart när alltid var blå och gul över hela kroppen. Och alla de kringboende såg och hörde barnets förtvivlade gråt, men de ingrep icke, utan lät det ske. Sedan barnet gått i undervisning under några år och blivit till gosse fick han en uppgift av sin lärare. Det var en svår och tung läxa som gossen skulle lära. Sedan kvällen övergått till natt och sedan gossen i sin trötta utmattning somnat vid sina böcker tog sig modern för att häva en hink kallt vatten över sin son. Med barsk stämma tvingade hon sitt förtvivlade barn att torka upp eländet. Just som han tog upp den sista droppen, gol hanen första gången.



Gossen växte, men blev inte så stor och stark. Hans humör var vida känt och han var snar till vrede. Ofta tog han strid med större gossar än han själv. Många gånger kom han till sitt hem blåslagen, men inte sällan nöjd med utgången av dagens kamp. Sedan tidevarv lagts till tidevarv blev gossen en ung man och småbligade ofta mot pigornas bröst och ville vara med och klämma på dem. Den yppersta av pigorna lät gossen, som nu var en ung man, förstå hur man knullar och hur man förfar för att få pitten dit den ska. Detta samtal kom den unge mannens moder till kännedom som vredgades storligen. Hon tog sig då för att slita av honom kläderna för att piska honom i fågelboet för att krossa de två små äggen. Just som hon slog sista gången, gol hanen för andra gången.

Den enda som visade den unge mannen kärlek under hans barndom, var den stora lurviga hunden. En dag blev modern varse att hennes son blivit starkare än tidigare, hon vågade då icke längre slå honom. Men för att ytterligare plåga honom blev hon då elak mot hunden, eftersom hon visste att han älskade kräket. En afton blev hon galen och plågade hunden mer än vanligt och slet den i svansen så att den skrek i förtvivlan. Just som hundkräket föll omkull av skräck i hallen, gol hanen för tredje gången.



Den unge mannen som av vanskötsel och av hugg och slag blivit en argsint sälle, kände hur livet och dess handlingar nu saknade betydelse. Nu var stunden kommen. Husets invånare, grannar och bekanta hade låtit det ske under så lång tid att han inte längre mindes. Ingen hade lagt sig i. Skolan hade inte velat se vad som skett framför deras ögon. Ingen tog sig för att ingripa. Nu var stunden kommen, en knuten näve for ut med en väldig kraft. Och så stor var nävens kraft att modern föll omkull och förlorade sansen. Så stor var den unge mannens vrede att alla som kom i hans väg kände sig hotade. Den unge mannen gick sin väg för att aldrig mer återvända. Och den bittra kalk som var hans ledde honom till rövare och ogärningsmän. I deras samvaro lärde han känna de vildsinta bärsärkarna, som hade nytta av hans kunskaper. I gengäld fick han deras beskydd. Och han blev till en skräck för alla i sin närhet.



Ty, jag blev stum och tyst och jag teg i min sorg, men jag upprördes av smärta. Och jag led och mina tårar skummade min blick. Ty där längs vägen kom en duva med en förtvinad fot och hon vacklade längs den väg hon vandrade. Där såg jag den skönaste av alla Guds väsenden och hon kunde icke gå längs vägen, ty någon hade snarat och skadat hennes ben så hennes gång icke längre var stadig. Och de människor som gick där förbi, spottade och slog efter henne. Hon föll så omkull och blev liggande mitt på vägen och hennes fjädrar blevo så smutsiga att de läto henne ligga för ulvhundarnas skull, ty dessa voro hungriga.



Men jag skall torka alla tårar från duvans ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. Och duvans vingar läkte och hon putsade sin dräkt. Så lyfte hon från marken, och duvan var icke längre en duva. Ty den fågel jag såg under himlavalvet var icke en duva, ty dess dräkt var svart och dess näbb var röd som blodet. Och alla som såg den väldiga fågeln som nyss var en skadad och smutsig duva såg nu en stolt fregattfågel. Och dess flykt förundrade alla. Men jag har förlåtit, men icke glömt vad jag sett. Jag älskade duvan i mitt hjärta, men mest slösar jag min kärlek på den stora svarta fågeln som äter ur min hand, den som kallas fregattfågel. Ty duvan är ett med fregattfågeln. Och såsom min kärlek är till duvan, så älskar jag ock den väldiga fregattfågeln. Men om den stora fågeln en dag åter skall våga ta sin duvhamn tillbaka, måste jag slösa min kärlek allra mest på den.




Nu Emerich skall vi åter fråga oss vem som lidit mest. Eller skall vi istället fråga oss om man överhuvudtaget kan väga och mäta lidandet. Har juden vid väggen så stor rätt till vår empati att vi inte har någon kärlek över att ge den olycklige gossen där bredvid? Eller kan det var så, att gossen hatar juden därför att juden alltid får förståelse för sitt lidande men icke gossen för sitt? Såsom min kärlek är till duvan, så älskar jag dig Emerich. Men om fregattfågeln åter skall våga ta tillbaka sin duvhamn, måste jag slösa min kärlek mest på den.

Stockholm den 9 december 1996


Tre personer som förhandsgranskade brevet till E.R



Jimmy Friedman, Violinist i "Sabbath Hela Vecken"
-"Max! Det här brevet till Emerich måste du publicera!"

Jerzy Einhorn, Konung Gustaf V:s Jubileumsfond
-"Bäste Max! Det var mycket trevligt att träffa Dig. Beklagar att vi hade så litet tid för detta. Jag har med stort intresse tagit del av bilagorna du lämnade till mig och uppskattar att Du gjort Dig besvär att göra det. Med bästa hälsningar och lycka till med den viktiga uppgiften som du tagit på Dig."

"Jag hoppas att när vi alla som överlevt Förintelsen är borta kommer ändå människor att finnas som skall ställa sig upp och säga - jag har mött en av dem och jag tror på vad han hade att berätta."

Emerich Roth, Fonden mot våld för medmänsklighet
-"Max Hobstig är en socialarbetare av högsta kaliber! En helt igenom äkta medmänniska med ett stort och varmt hjärta och ett brinnande intresse för de svaga och utslagna i samhället. Politiker med fler borde lyssna på människor som Max (det finns inte många av hans sort)."

Emerich Roth kom till Sverige i december 1950 sedan han överlevt nazismens barbari i fem olika koncentrationsläger. Han var med att starta Föreningen Förintelsens Överlevande i Sverige för att sprida kunskap, främst i skolor, om händelserna under 2:a världskriget och motverka att rasismen får fotfäste i vårt samhälle.

Kolla vad andra människor skriver om dessa teman:
, , , , , , , , , , , , ,
.

1 kommentar:

Om Ulf Hamacher sa...

Ulf Hamacher, advokat och politiker.
Under många år aktiv inom organisationer som Sveriges Nationella Förbund, S:t Michaelsorden, Svensk-Chilenska sällskapet och Riksföreningen Sverige-Tyskland. Ulf Hamacher avled år 1993

Advokaten Ulf Hamacher har en omfattande personakt hos SÄPO . Han var en av de ledande inom SNF och startade Svensk-Chilenska sällskapet, där han också var ordförande.

Hamacher utsattes redan under kriget för kontroll.
Han var Carlbergstiftelsens ombud och ledande inom S:t Michaelsorden. Hans personakt fylls på under 1970-talet. Enligt en PM upprättad inom säkerhetspolisen den 19/11 1975 rådde samarbete mellan SNF och NRP framför allt genom Hamacher som betecknade Assar Oredsson som en ”god och snäll man”.



Om kyrkhundar