26 oktober 2009

Rackarungen som kallade mig Tommy



Sedan skrev hon om mig och lade ut hela texten på sin hemsida!
Jag snodde hela texten och lade in den här, på min egen sajt :-)



Sakta vi gå genom stan
... skrev fröken Matilda

Det var ett antal år sedan jag träffade Tommy senast. Min mammas släkting. Alltså min släkting också men det känns inte riktigt så, snarare en bekant som kom och hälsade på ibland med sin fru och vi fick varsin påse med godis, jag och mina syskon.

Vi har bott i samma stad ett bra tag men inte hörts av, men så träffades vi av en slump inne på en gaysite och vi stämde träff. Han kände inte ens igen mig när han såg mig väntande på honom på ”plattan”, han skyllde på det med att i min ålder ändras man mycket på ett par år och jag förstod honom. Jag kunde i alla fall inte undgå att se honom direkt. Med sin irländska terrier, Maia stod han och väntade utanför glasdörrarna iförd militärkläder och militägrön mössa. Jag fick en bamsekram och vi gick för att käka. Under lunchen sa jag säkert fem-sex hela meningar, resten bestod av att tugga och lyssna på historier från en värld som jag vet lika lite om som pingviner vet om Amazonas djungel.

Plattan

Det var stora starka skinnskallen som hette något "som-får-en-att-bli-livrädd" som slog ner Tommy när han under tiden tre år jobbade som volontär i ett projekt med destruktiva ungdomsgäng, framför allt med skinnskallegängen i Stockholm. Det var telefonsamtal till Alf Svenssons sekreterare om huruvida vi kunde komma förbi och dricka kaffe med hans polare från Kristdemokraterna. Tommy berättade om alla sina bögkompisar i RSFL och hur han kämpade för att få bort homofobin inom sitt parti. Det var historier om en släkting som brann inne och om Tommys elva år som stamgäst på ”Plattan”, som drogmissbrukare. Och följande fjorton år som Metadon-patient. Och vi pratade om och med (via telefon) Kerstin som är Tommys fru. Det har hänt en del saker i den här snubbens liv, det stod klart ganska tidigt. Egentligen visste jag mycket innan. Mamma hade ju såklart berättat en del, men att få höra det själv var en helt annan sak.

När han skulle hemåt för att rasta Maia tog vi en promenad genom stan. Vi gick genom ”gamla stan” och Tommy rasade över dessa nya moderna skyltar som inte alls passar in i de idylliska gamla gränderna. Vi svängde och gick längs Prästgatan istället och studerade de gamla husen. Gatan går parallellt med Västerlånggatan, som är de riktigt stora turiststråket. Tommy berättade vidare på sina historier. Jag fick se gator och trappor jag inte sett under mina ett och ett halvt år i huvudstaden och det var minst sagt intressant, hur det nu kunde vara det för jag hade aldrig tidigare intresserat mig för sådant. Vi gick upp till Terrassen vid Södra Teatern och tittade på utsikten och Tommy pratade om hur Strindberg hade suttit där och skrivit "Röda Rummet", han gav inte mig många sylar i vädret.



Sedan ringde hans mobiltelefon och då pratar de om någon kille i min ålder som fått ett tolv år långt fängelsestraff . Jag spärrade upp ögonen. Tommy sa då lite sarkastiskt ... "Matilda här, hon är från landet och inte van vid sådant" Det är väl den meningen som kännetecknar den här dagen. Det är underligt hur mycket man kan få höra under en dag. Så mycket som jag aldrig tänkt på, så mycket jag lärde mig.

Hur det för första gången i mitt liv har varit kul och intressant att lyssna på en och samma person i fem timmar. Jag hade verkligen en trevlig eftermiddag. Sen att jag aldrig kommer bli Kristdemokrat, det är en annan femma. // Matilda den 11 mars 2003

# Ett PS till Matilda från honom du kallade Tommy // Deinde Scriptum #
Hur det nu gick för killen i din egen åder, han som dömdes till tolv års fängelse, kan du läsa om, förutsatt att du klickar på Sebastian del Gaiso

Läs även andra bloggares åsikter om:
, , , ,
.

Inga kommentarer: