6 december 2010

Mina tankar om vilka följder en åsiktsrevidering har på sikt



Bäste herr Kristdemokratisk Nästgårdspolitiker! Det hedrar dig att du hade modet att godkänna min ”oförblommerade kritik”. Jag skall därför berätta om en film i tre delar som vid minst två tillfällen visats på SVT, låt oss säga med c:a tio års mellanrum. Filmen handlar om hur den italienska Kristdemokratin bildades som ett parti som med utsträckta armar höll både fascismen och kommunismen på armlängds avstånd. Ett genuint mittenparti som från början inte bara tog sin inspiration från Kristendomen utan också var ett kristet parti.

Nåväl, även kristna politiker kan vara realpolitiker. Filmen visade med vilket hjältemod Kristdemokraterna höll de två ytterligheterna stången, trots att Benito Mussolini med sina lakejer försökte tvinga in dem i ett samarbete. När jag sett filmens tredje och sista del grät jag av stolthet över att vara Kristdemokrat (vilket jag i själ och hjärta fortfarande är).

Jag minns också med stolthet den dagen Alf Svensson utnämndes till biståndsminister i regeringen Bildt 1991-1994. Samme Alf som tusen år senare utsågs till landets bäste retoriker och blev älskad av nästan hela folket. Jag minns även den dagen då Göran Hägglund utnämndes till en betydligt ”finare” minister, nämligen till socialminister. För fint skall det vara om man skall vara med och påverka politiken. Samtidigt har biståndsminister fru Gunilla Carlsson troligen börjat samma vandring som Alf Svensson gjorde på sin tid. Det kommer säker en dag då även vänsterpartiet kommer att anse Carlsson som den bästa av moderater.



Under tiden som fru Carlsson far som en liten skållad näbbmus vida omkring och ställer till rätta, har kristdemokraternas ungdomsförbund med lyckoriddaren Charlie Weimers i spetsen tagit en annan väg än vad kristdemokraterna i Italien tog. Den trogne herr Weimers har fortsatt sin ungdoms väg att driva konservativa profilfrågor. Vad annat kan man vänta av en av dessa unga, som på sin tid grundade det nationalistiska nätverket Engelbrekt (eg. Kons.net Engelbrekt).

Jag avslutar mitt brev med två länkar som kan ha intresse för partiets fortsättning i den svenska politiken. Först hänvisar jag till ett samtal med skägglös KDU-are om partiets högervridning och slutför en gammal genomlyst fråga om varför Sverige saknar sina mittenpartier.

Till sist är jag fortfarande kristdemokrat i själ och hjärta
Detta oavsett att jag inte röstade på dem i valet
Med vänliga hälsningar // Max Hobstig

PS. När man köper skor får man en vänster- och en högersko …
Aldrig två högerskor!


Läs även andra bloggares åsikter om:
, , , , , , , , , , ,
.

2 kommentarer:

Byrån sa...

Gudrun Brunegård är kristdemokratisk politiker och en av de sista som enträget blandar samman religion och politik i alla sina resonemang. I somras gjorde hon sig känd då hon sa att Jesus var viktigare än vård för narkomaner. Inte helt oväntat är sexualmoral ett ämne som också ligger Brunegård varmt om hjärtat.

I samband med ett partimöte inför årets valrörelse spände Gudrun ögonen i en yngre kvinnlig partikollega, som vågat dyka upp i kjol som slutade ovanför knäet. ”Jag hoppas verkligen att Du aldrig skulle våga komma klädd så där till mitt kontor”, lär Brunegård ha sagt strängt. Vad som skulle ha skett om damen i kort kjol gått till Brunegårds kontor kan vi på Byrån bara spekulera kring.

MAX (©) HOBSTIG sa...

Problemet med KDs medlemmar är att de gamla är så trötta och de medelålders så handfallna och de unga så förbannat konservativa. Inga sannfärdiga visioner där inte. Inte ens korta kjolar :-)