Att leva är som att göra en resa på en väldig ocean, där själva Livet är som ett rätt liten fartyg som med jämn fart strävar mot Hamnstaden som förbinder Midgård med Staden bortom havet. På sin väg mot målet har Livet under lång eller kort tid, gjort många och brokiga hamnbesök i främmande länder. Men resans huvudmål har alltid varit att till sist nå Hamnstaden där Livet mönstrar av det lilla fartyget för att embarkera det sista skeppet som lämnar Midgård och avseglar mot Staden bortom havet. Vad som sedan sker är fördolt för alla och envar som ännu lever!
Det här med att dö är en helt ofattbar kosmisk händelse. När universum stängs av har man bara Gud eller Singulariteten att hålla sig till. När man dör upphör tillvarons alla gråskalor. När man dör förenas man med allt som funnits, eller i vart fall bör ha funnits. Hur det förhåller sig med sånt som finns eller kommer att finnas vet jag faktiskt ingenting alls om.
Det här med att dö är en helt ofattbar kosmisk händelse. När universum stängs av har man bara Gud eller Singulariteten att hålla sig till. När man dör upphör tillvarons alla gråskalor. När man dör förenas man med allt som funnits, eller i vart fall bör ha funnits. Hur det förhåller sig med sånt som finns eller kommer att finnas vet jag faktiskt ingenting alls om.
Läs även andra bloggares åsikter om livet
döden, fartyg, gud, leva, livet, midgård, resa, singulariteten, skepp
.
1 kommentar:
Idag när jag var ute med hunden hittade jag två små döda fågelungar. De var gula med svarta fjun vid näbben och så små att var och en hade kunnat fått plats på en enkrona. Jag tog upp den ena och lade den i handen. Alldeles kall var den.
Det var då jag kom att tänka på hur orättvist livet är. En del får inte ens uppnå myndighetsålder. Jag kom därför osökt att tänka på Heidenstams ord vid hans grav: "Mig förunnades det ofattbara att som människa få leva några år på jorden. Gläd dig du, som än ser solen."
Skicka en kommentar